Det finns ingen dialekt i vårt land som fått utstå så mycket spott och spe som den skånska. Det har till och med hävdats att dialekten borde förbjudas i radio och teve eller åtminstone dubbas och textas som minoritetsspråk. Författaren P C Jersild har rest dessa krav från sin Stockholmshorisont och han har pekat ut malmöitiskan som en särskild styggelse. Jag föddes i Skåne närmare bestämt på Allmänna BB i Malmö och mantalsskrevs i Västra Skrävlinge socken men utvandrade tidigt till Dalarna. Jag är trots propåer och utspel mot det skånska ingen revanschist som vill utropa ett fritt Storskåne och rida i sporrsträck mot skånsk storhet och renhet eller återbörda Skåne till Danmark.

Många har genom åren tyckt att det vilar en grov och övermaga stoisk provinsialism över det skånska hägnet ofta drygt och bräkigt uttryckt i det skånska idiomet. Edvard Perssons beskäftiga "låt dom bara gå på- vi  klarar oss nog ändå" är en tidig chauvinistisk uppmarsch för de skånska befästningarna och den dryge dragspelshataren Sten Bromans skorrande musikanalyser i teven har inte mjukat upp de negativa epiteten kring det skånska. Charmörer i modern tappning i genren är Björn Ranelid med sina grandiosa uttalanden kring egen storhet och Zlatans självsäkra utsagor på Rosengårdsskånska med nyskånskans styva touch. De två senare ståtar som värdiga efterföljare till Edvard Perssons kategoriska egoismer i genren "Allt ljus på mig!" ståndaktigt deklarerade i dennes omnipotenta filmroller.

Jag tror att de kulturella och geografiska egenheterna som maten den bördiga jorden, närheten till kontinenten och alla dessa gäss, grisar, kor och ålagillen och vad det nu är skapat ett överflöd som ger en bräkig lyster kring det skånska sammanhanget. Utomstående upplever att skåningen beträder marker av inskränkt provinsialism, grötigt grodperspektiv på gödselbacken och kladdig trängsel i grisastian men först och främst att skåningen hävdar en självbelåtenhet och ett generande högmod som stör. Att skåningarna dessutom inte aktar sig för att ha egen flagga och dessutom resa en kulturell phallos som Turning Torso utgör enligt många en slutgiltig kröning på dumdrygheten och avger en definitiv vittnesbörd om hybrisen.

Min uppväxt i Västra Skrävlinge socken i Skåne gav mig en idiomatisk grundton av bred och vällövad skånska som lyfte ut sitt välljud i alla vrår och hörnor och slog an breda "r" och djupa och täta vokaler om man använde dialekten fullt ut. I släkten fanns ett antal matmänniskor som just var parkerade i de vändstekta diftongernas och de välgräddade ärrens gungande utmarker. Och på något sätt fick maträtterna komma till sin fulla rätt först genom dessa fonetiska lustutvik och få sina absolut bästa performance i uttalet som till exempel ålagille, spittekaka och aladåber, men också franskskånskan som i schaauurrrtåbriaaanng!  Mat-Tina redovisar excellenta talanger i detta gebit med hennes sensuella och fettdrypande matskånska!

För mig blir mat i fonetisk översättning: "maud" vilket ger associationer till andra standardskånska uttryck och kulturepitet som "gåsapåg", "sillagille" och "kokekorv". De skånska diftongerna kan ibland vara så kraftigt anlagda och presenterade i så långa rader att de blir till triftonger dvs tre vokaler uppradade i samma stavelse. De sammanpackade vokalerna kan säkert i vissa grövre lokala och lantligare varianter vid riktigt extrema tillfällen anlägga sig som tetratonger. Avsaknaden av en och annan avgränsande konsonant i det dagliga talspråket gör vissa sekvenser i det skånska idiomet helt obegripliga för en upplänningar. 'Mor' kan bli till 'miou:r' och 'bok' 'biouk'.

När jag efter emigrationen från Skåne anträdde min första dag i skolan i Dalarna uppstod genast problem vid uppropet. Min grova och ianspråktagande skånska väckte stor munterhet men också översättningsproblem. Man skrek: "Vad säger han?","Vad är det där för läte!?". Bland de nya lek- och skolkamraterna uppstod strax konfrontationer där man fick propåer som: "Kräk upp gröten du har i halsen skåning". Läraren i skolan tog mig en dag avsides och deklarerade att om jag överhuvudtaget  ville bli förstådd i klassrummet så måste jag tala tydligare och försöka ta mig upp ur den värsta skånska myllan med mina diftonger. Skånskan kräver alltid en publik tribut vad gäller idiomets gutturala utgjutelser. Folk ryggar som inför groteska talfel vid en riktig skånings rotvälskeapostrofering eller som om vederbörande drogat sig.

Min mor var född i Blekinge och hennes snälla dialekt anslog en direkt moderligheten i den mjuka tonen medan min fars Rååskånska (han var född i Råå utanför Helsingborg) stod för rättskipningen detta på en studsande korthuggen skånska som liksom högg ved. Jag vande mig vid att den väna nattningen kom från moderns vänliga blekingska och den precisa rättskipningen kom från det helsingborgska faderskapet med dess korthuggna påannonser och staccaton.  Av ren självbevarelsedrift och som överlevnadsstrategi lärde jag mig snabbt dalmålets sjungande språkmelodi där det mest besvärliga var att flytta upp ärret från halsen där det rotat sig i ett djupt och bekvämt råläge och få upp det till gomseglets luftigare trakter. Skånska pratade vi dock under alla år i hemmet som en kvarleva och trygghet och som ett genuint minne från ursprunget.

 Benny Holmberg