Att stå i  kulturen och titta på naturen

Glänta 4.2009

Nummer 4. 09 av Glänta gör ett djupt avstamp i den hotade naturen och appellerar osökt till FN:s klimatmöte i Köpenhamn och dessa fadda eftersmak av nederlag där resultatet av förhandlingarna knappt bidde ens en tumme. Tidskriften sorterar in människan som företeelse i denna hotade natur. Det handlar om vår existens i eller utom naturen dels fysiskt i vår vardag men också begreppsligt i vårt tänkande och vår varseblivning. Att precisera vår plats i naturen och vårt sätt att se på denna och vår förstörelse av den genom vår blotta existens och våra försök att i förlängningen rädda densamma och samtidigt vår udda önskan att vara särskilda och exklusiva 'utom naturen' . Vi talar ofta om naturen som vi vore skilda från den. Och försåtligt undrar man då: Var befinner vi oss i så fall? Om man hyser en abstrakt önskan att få "återgå till naturen" blir det nödvändigt att ställa frågan: Vad är då onaturen?

En del av texterna beträder bitvis en hög abstraktionsnivå med resliga ambitioner och gedigen kvalité. Det blir avancerat och abstrakt för den oinvigde att bland annat se sig själv som en annanhet. Men andemeningen är god och man tar det hela lugnt och omsorgsfullt. Man handskas även med den språkliga formen "nature" där Trinh T Minh-ha i sin artikel "Natures: en musikalisk förtrollning", diskuterar hur uttrycket lösgör sig från sina representationer, förhållandet mellan ljud och mening friläggs kring begreppet nature. Minh-ha söker bl. a. gråzoner, mellanlägen och övergångar i naturens skiftningar som när kvällen övergår i natt, detta i arbetet med att återvända till naturen och teoretisera den och dess begrepp. Glänta har dessutom roat sig med att lägga ut bilder från Salomon August Andrées polarresor 1896 tagna i Antarktis av dennes medhavde fotograf Nils Strindberg bredvid nutida foton tagna av Tyrone Martinsson från exakt samma plats där man kan se hur glaciärerna har smält undan. En pedagogisk illustration av den globala uppvärmningen.

Vendela Fredricson analyserar i "Hallucinatur" var gränsen går mellan kultur och natur och mellan natur och människa. Fredricson arbetar med att ringa in huruvida vi är ett med naturen eller någon annanhet i den eller utom den. Av någon anledning tjuter vi av längtan att skilja ut oss från naturen, att exklusivera oss och bilda något utom, något onaturligt.

"Man ställer sig i naturen och låter den utgöra en annanhet" skriver Fredricson. Hon tar den danske filmregissören von Triers manövrerande med kameran i "Antichrist" som exempel och säger att där gjordes tekniska förvanskningar av naturen genom linsen, detta olikt det som gällde i Dogma där likhet härskade. Hon nämner också utställningen "Livsformer" på Bonniers konsthall där det visas hur människan "står i kulturen och tittar på naturen"  som ett "avskilt element" vilket följdriktig leder till frågeställningen: Vad är skillnaden mellan kultur och natur? Och vad är kultur? Är även naturens idoga förmeranden och utvecklande av sig själv en "kulturifiering" genom byggen av getingbon, bäverdammar, och andra små eller stora omgrupperingar som jorderosioner eller övriga materialshaktande 'byggnadsprojekt'. Är dessa aktiviteter därmed en sorts utbrott och "ut-bort" från naturen genom ett kultiverande? Ett kulturbyggande. Och som läsare undrar man om all strävan att överleva blir till ett kulturbygge som automatiskt leder 'ut ur naturen'? Och åter: Vad är särskiljande mellan natur och kultur? Det är minnet säger någon. Var ser du bibliotek i naturen? Den samlar inte i mappar. Kulturen samlar.

I "Med anledning av alltings dubbelhet" tar Helena Granström fram vad hon i sin forskning kunnat tolka som "naturens styrande princip" likhet och olikhet, sammansmältning och separation.

Camilla Flodin använder i "Konsten och den hota(n)de naturen" den tyske filosofen  Theodor W Adorno för att beskriva hur konsten får betydelse genom att illustrera den icke-förverkligade naturen. Adorno menar att naturen tuktas av en behärskaridelogi och den är därmed vanställd och inte förverkligad. Adorno beskriver en civilisationsprocess som begär människans utträde ur naturen. Henrik Andersson hälsar på hos Fuck for Forest en rörelse som tar betalt för sex för att rädda regnskogen men Världsnaturfonden ville inte ha deras pengar så de begav sig till befolkningen på plats vid Regnskogen och överräckte pengarna.

Sven-Olof Wallenstein hanterar Heideggers uppfattning om tekniken i förhållande till naturen, en frågeställning Heidegger första gången ställde upp i sitt förstlingsverk Varat och Tiden. Här blir det tungt och abstrakt och bitvis ogenomträngligt för den oinvigde. Men det är hög kvalité. I övrigt är det om "Imitationsprincipen" av Michael  Azar som ställer frågan "Hör människan hemma  i naturen eller kulturen".  I "Trädgårdskonster" studerar Stefan Foconi våra försök att styra och tukta naturen och Linn Hansen hanterar naturen som "En lek vi lekt länge" vilket i hennes lekfulla text blir mycket illustrativt. Jurgen Triitin avhandlar förhållandet mellan det naturliga och det onaturliga? Är det alltid de naturliga som är det riktiga eller är det en konservativ syn?

I alla dessa propåer om vårt vara, eller ickevara i förhållande till naturen känns det helt följdriktigt och naturligt att tala om döden och vår hantering av de döda. Patricia Lorenzoni gör detta i "Hanteringen av döda" där hon visar hur just döden "aktualiserar vår mänsklighet". Vår dödlighet alltså, vilket vi som nu sitter  "mitt i naturen" kan ha nytta av att påminnas om. Avslutningsvis samtalas det om naturen mellan fyra debattörer där frågan ställs: "Varför är det inga konstnärer som hatar naturen?"

Glänta tar oss ut i naturen och placerar oss där med all information vi behöver. Då är det väl bara handling som återstår?

 Benny Holmberg