Tidskrift: Hjärnstorm nr 98 - Om autenticitet och identitet i litteratur, bild och samhälle - Tidningen Kulturen

Tidskrifter
Verktyg
Typografi

Sanningens olika 'verkligheter'

Hjärnstorm nr 98 - Om autenticitet och identitet i litteratur, bild altoch samhälle

 Nummer 98 av tidskriften Hjärnstorm behandlar den falska eller ställföreträdande författaren och om bilders falska autenticitet men också det genomförfalskade samhället och hur politiker urvattnar språket. Här bjuds också på en förfalskad intervju.

Det finns ett för alla konstnärer erkänt autenticitetsproblem. Frågan om hur man skall överföra en känsla till verket så att den blir autentisk. Vad kan bevaras och vad går förlorat i ursprungskänslan?

Alexandra Coelho Ahndoril visar i sin artikel Fernando Pessoa  och den ställföreträdande författaren hur den portugisiske författaren Fernando Pessoa försökte undkomma autenticitetsnederlaget och den förlust man får vidkännas i det ögonblick man som författare skriver ned en känsla på papperet. Pessoa försökte lösa det hela genom att skapa fiktion i flera led. Han började med författaridentieten och skapade fiktiva författare. På så sätt trodde han sig kunna kontrollera de glipor som uppstår mellan vem man är och vad man vill skriva och vad man slutligen förmår skriva.

Fernando Pessoa som levde 1888-1935 skrev dramatik, poesi och prosa och skapade inte bara litterära figurer utan åstadkom också en utvidgad fiktion genom att etablera ett antal s.k. heteronymer,  d.v.s. fingerade författare. Varje heteronym försågs med biografi, tematik och eget språk. Han konstruerade detaljer i utseende, om de var slätrakade, bar monokel, hade håret kammat mot sidan etc. Han diskuterade också de olika heteronymernas författarskap där identiteten Campos  skrev dålig portugisiska  och heteronymen Reis som Pessoa menade skrev bättre än han själv.

Det är alltså inte fråga om pseudonymer utan skapade identiteter som skriver annorlunda, ser annorlunda ut och har en annan motivkrets och tematik, allt detta fabricerat. Egentligen var det olika egenskaper och känslor i den egna personligheten och författarskapet som Pessoa på detta sätt delade upp i författaridentiteter.

Ahndoril menar att Pessoas projekt emanerar ur hans motvilja att accepterar omöjligheten i att tala sanning. Men Passoas fiktiva författare var litterära skapelser och bar alltså inte på de hemligheter en författare av kött och blod gör och dit språket inte når, menar Ahndoril. Riskerna med förfaringssättet menar Ahndoril vara att  nyanserna förloras då diktarens konflikter dramatiseras var och en för sig. Där finns ingen helhetsidentitet. Varje autentiskt jag är motsägelsefullt men komplikationen förloras i dessa skapade identiteter.

I en inledande artikeln om Rumänienfebern talar Irina Lazarescu om det rumänska undret inom konstlivet i Sverige. Hur en våg av rumänska utställningar gått av stapeln här och hur rumänsk litteratur, musik och kultur når oss i allt större utsträckning. Hon tar i detta sammanhang avstamp i den rumänska konst och litteratur som levde ett underjordiskt liv under kommunistdiktaturen. Och hon ifrågasätter västerlandets oförstående hållning till det som skapades under ytan. Man har missat de underliggande strömningar som fanns i flera utvecklingslinjer och som löpte parallellt med den officiella konstsyn som stadfästes av kommunistregimen.

Man kan säga att regimen under Ceausescu sökte undkomma autenticitetsnederlaget genom fiktionmanövrer av olika slag, bland annat genom att ljuga med statistik. Man upprätthöll sedan denna osanna 'sanning' med våld och förtryck. Då och då förnyades rädslan genom utrensningar etc. , för att på så sätt förnya respekten för den etablerade  'fiktionen'. Irina Lazarescu berättar bland annat om hur regimen skrev en kulturhistoria som sträckte sig fram till 1972 redan år 1970. Och också om hur de olika 'verkligheter' som löpte parallellt både inom konst och samhälle plötsligt smälte samman under de tre dagar som utgjorde regimens fall. Ett skeende som skildrades närgånget i teve.

I Land du välsignade skriver Staffan Kling om de två målningarna Bröderna Mattssons lördagskväll av Jan- Anders Eriksson och Perrongen av Anna Finney som bägge beskriver ödslighet såväl i landskap som i tunnelbana där tiden tycks ha upphört och en klinisk verklighet istället inträtt. Här råder vanmakt och alienation. Det handlar om ett folkhem som enligt Staffan Kling, kanske redan från början var ett bedrägeri.

I en en utlovad intervju som aldrig blev av med den samhällskritiske spansk/mexikanske konstnären Santiago Sierra skapar Björn Larsson fingerade svar som vi väl kan anse äga viss autenticitet även om de är förfalskade. Vid ett av svaren konstaterar Santiago Sierra att Sverige bara är en konstruktion. Ett intressant påstående mot bakgrund av förfalsknings- och autenticitetsproblematiken i detta nummer.

Niclas Östlund vill i Med kameran som spegel med hjälp av Catharina Gotbys fotografier diskutera hur identiteten i ett foto verkar som spegelbild.  Det finns alltid en diskrepens mellan den inre och den yttre upplevelsen. Fotografiet är bara ett sekundutsnitt ur ett specifikt tillfälle. Vi känner paradoxen om hur främmande man kan framstå i en spegel eller på ett passfoto. Östlund visar en serie självporträtt av Gotby. Det är bilder av en kvinna. Gotby är där frigjord från omvärldens rekvisita i en vit syntetisk värld. Den fotografiska bilden är Verklighet. Men vad är det egentligen vi ser? Vi har uttrycket att upplevelsen och tolkningen ligger i betraktarens öga. Och visst, vad vi ser är vad vi upplever att vi ser. Men är det verklighet?

Ola Wickander visar i Verkligheten mellan skallarna med text och med benägen hjälp av Eva Maria Erns bilder hur vi klär upp våra tankar och föreställningar i inre bilder som vi sedan omedvetet vilar på när vi tänker i dessa kategorier.

Och i Det opolitiska språket  handlar det om hur det politiska språket  i politikers mun blir tomt. Tömt på innehåll. Dränerat på betydelse. Avpolitiserat och till slut opolitiskt. Och opålitligt. Politikerna arbetar med honnörsord och degenererar dem och dess betydelser genom att oupphörligen och outtröttligen låna av dess glans och innehåll och därmed fresta vår associativa förmåga. Poeten Kristoffer Flensmark behandlar detta ämne i sin nyskrivna text.

Här finns också minnen och vittnesmål i fragment ur den ryska författarinnan Jelena Sjvarts produktion ur texten : Livets synbara sida. Jelena Sjvarts är ett av de ledande namnen i modern rysk poesi.

Bukowski ger Andreas Björsten en grafisk känsla i gatuvandringen i dikten "Dubbelmackan": tillbaks Western Avenue/ bort / med magen hängande/ utanför bältet . Björsten ser det zen-buddhistiska i Bukowskis hållning gentemot drifternas exponering utmed gatan och söker filtrera dikten genom förståelseögon men tillåter snart Bukowski att vandra på och känner av diktens stämning av mat, sex, lust. Björsten ifrågasätter Bukowskis möjlighet att känna en förbipasserandes andedräkt men tillskriver generöst detta antagande en "diktares frihet".

Einar Heckscher skriver om våra strider som vi strider och förlorar som påtända kolibrier, 'Man söker korrumpera oss med kortsynta smådetaljer'. Återigen detta att vi skall acceptera något som vi inte uppfattar som acceptabelt, en bild av något som vi inte känner igen eller inte vill kännas vid.

Falskhet, svek och osanning. Anna Qvist och Bengt Jahnsson- Wennberg samarbetar avslutningsvis i bild och text i Till mitt förenade kungarike.

Det är ett späckat nummer där medvetandeskikt blottlägges och den som är intresserad av vad saker som inte är vad de synes ( eller påstås) vara egentligen är- eller bör vara - bör omedelbart ge sig i kast med Hjärnstorm nr 98.

Benny Holmberg

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen