Foto: Stina Östberg

Amerika på Nefertiti

Jackie-O Motherfucker, Bird by Snow
Sean Smith, Spencer Owen
Nefertiti, Göteborg  
Arr: Club iDEAL & Kning Disk

Det står ett par westernboots på Nefertitis scen i Göteborg denna torsdagskväll. Det är sångaren och gitarristen i amerikanska Bird By Snow som klivit ur sina stövlar och sjunger i strumplästen. Klockan börjar närma sig midnatt, och Bird By Snow är sista bandet ut, i en samling av flera med rötter i den nya rockmusiken från USA. Jag tänker på Fairport Convention när jag hör dem. Långhåriga och skäggiga är de också, som hippies från 1960-talet. Men det är nog orättvist, att försöka pressa in nu i då. Sean Smith är en i denna trio, och tidigare har han spelat akustisk sologitarr, bländande tekniskt och med en ton i gitarren som får mig att häpna. Skakad ur gitarrlegenden John Faheys kappa.

Det mest namnkunniga bandet är Jackie-O Motherfucker, på de skivor jag äger ett trevande improvisationskollektiv, nu sjunger de uråldriga och dystra folksånger på ett eller två ackord. De väller fram, manglar publiken. Den gänglige Tom Greenwood, placerad mitt i bandet, är en sentida gathörnsbard från immigrantkvarteren i Chicago eller New York. Bandets trummis förklarar senare för mig att det blir mer ”sångform” på musiken när den spelas för publik. Senaste skivan, Valley of Fire, låter rätt annorlunda. Men denna kväll hör jag bara dessa enkla sånger, som grovkorniga svartvita bilder från immigrationens fattig-Amerika. ”Dear Captain…” gnäller Tom Greenwood och jag kan inte uppfatta texten, men den påminner om ett skillingtryck. Fender-gitarrerna, stilikoner för ett bleknat framtids-USA, härvan av kablar, effektboxarna och pedalerna på golvet, rundgången som tjuter, påminner om var i tiden vi befinner oss. Tom Greenwood har svårt att få sin gitarr att stämma. Tur att den kvinnliga gitarristen i bandet har ett bättre öra och fixar till det på nolltid.

Kvällen inleddes annars med Spencer Owen, ensam med melodika, trumset och förinspelad musik på ipod. Owen började vid flygeln, kantiga tonräckor som hittade vidare till en rullande vals, fortsatte med soulsång och fnattig solodans, en charmig kombination av distans och inlevelse.

Sven Gustafsson