Energilös klassiker

Körsbärsträdgården
av Anton Tjechov
Regi och koreografi: Mats Ek
Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller
Medverkande: Marie Richardson, Hanna Alström, Ellen Mattsson, Hans Klinga, Magnus Roos, m fl.
Dramaten, Stockholm

I en traditionellt tjechovsk körsbärsträdgård är det början av förra sekelskiftet och de sista resterna av de välsuttna kämpar för sina spillror på vägen mot sin undergång. I Mats Eks version är det mitten av 1990-talet. Glasnost och perestrojka har redan kommit och flaxat förbi, och nu återstår i stället att bygga upp en ny kultur av det som finns kvar efter kommunismens sammanbrott.

Detta krigiska helvet

Det finska spöket
Monolog av och med Hans-Ola Stenlund
Kostym: Anna Eliasson
Hörnefors Kulturförening med stöd av Västerbottensteaterns Berättarensemble
Wallmarksgården, Gammlia friluftsmuseum, Umeå

Förra året uppmärksammades det att det gått två hundra år sedan strider mellan svenska och utländska soldater senast skedde på svensk mark, tilldragelser såsom bataljer i de västerbottniska byarna Sävar, Ratan och Hörnefors, men även soldaters fylleri som skrämde befolkningen i Umeå stad. Dessa händelser var faktorer som mynnade ut i ett slut, men samtidigt en ny början för Sverige.

Fredsavtalet innebar att den östra rikshalvan fortsättningsvis kom att stå under rysk överhet, om än som autonomt storfurstendöme. Finlands sak var därefter till stor del skiljd från svenska förehavanden och 2009 hölls en fredsfestival i Hörnefors där den långa svenska freden firades. Tänkvärt är att Finland inte har upplevt 200 år utan strider.
Ur historiens vedermödor träder spöket av den finske soldaten Jussi fram. Hans-Ola Stenlund gestaltar en oäkting utan framtidsutsikter som tagit värvning i Savolax regemente. Stenlund har gjort sin militära hemläxa och i Jussi står en soldat som inte skrävlar om stridens tjusning utan med viss bitterhet konstaterar att soldatlivet är hårt.

Det är ett soldatliv i regn och hunger samtidigt som officerskåren äter gott och håller mottagningar för varandra.

När kejsarna Napoleon och Alexander schrackrade om gränsdragningar fanns säkerligen inte heller det hårda slitet för soldaterna med i tankarna. I fredsavtalet mellan Frankrike och Ryssland 1807 fanns en rysk förpliktelse att anfalla Sverige om de svenska förbindelserna med Storbritannien inte upphörde, och 1808 anfaller Ryssland på tre fronter samtidigt som Danmark-Norge (med stöd av franska trupper under ledning en viss Jean Baptiste Bernadotte) gör sig redo för krig.

Svenska ansträngningar tillsammans med Storbritanniens inblandning begränsar den krigsfronten (men sammanlagt räknas minst två hundra döda på svenska sidan och kanske dubbelt så många på den dansk-norska, och för varje död soldat måste det samtidigt tas med i beräkningarna att någon eller några påverkas och sörjer).
Hans-Ola Stenlunds Jussi är en soldat som påverkas och låter påverka publiken. Med sammanbiten retorik påminner han om en vardag som fanns då och fortfarande finns runt omkring oss idag. Frågan hänger kvar i luften: varför vi människor talar om ett helvete i ett liv efter detta när helvetet är närvarande redan i det här livet, se bara på krigens tragik. Jussi är fången att efter döden återvända och berätta om kriget, om de umbäranden och de halmstrån som människor i nöd och hunger griper efter.

Krig var en återkommande katastrof, något som likt missväxt och översvämningar skedde med några års mellanrum. Ibland slog skörden fel och det blev en svår vinter. Ibland kom kriget, och det var svårare än att bara värja sig för döden. Med kriget försvann många unga män och många relationer slogs i spillror. De döda är siffror i statistik, men i Hans-Ola Stenlunds Jussi finns ett vittnesmål starkare än bara lämningar av soldatgravar.
Efter andra världskriget har vittnesmål och dokumentation samlats för att säkerställa att en liknande katastrof inte händer igen.

Med facit i hand kan sägas att den goda viljan inte räcker till, för krigets mekanik tar ständigt nya former och skördar offer. Umberto Eco skriver att kriget förändrats (Några reflektioner kring krig och fred, s. 17-36, Kräftgång, Brombergs förlag, 2007) - från det att soldaternas död basunerats ut och lovprisats och uppmärksammas med medaljer, till följande: "[m]ed Kuwaitkriget fastställs två principer: (i) ingen av de våra fick dö och (ii) man skulle döda så få motståndare som möjligt". Lite som kriget mellan Sverige och Storbritannien 1810-1812 som bara fördes på papper.

Samtidigt konstaterar Umberto Eco att Kuwaitkriget var fyllt av hyckleri, eftersom många irakier trots allt dog. Eco konstaterar att det var en detalj som inte framhävdes, därför att dagens krig är internationella angelägenheter som den aggressiva krigsmakten vill framhäva som skonsamma. Att kriget är ett helvete förtigs och det kallas för ett nödvändigt ont. Kriget mot Ryssland 1808-1809 är ett i ledet av svenska krig som präglar vår historieskrivning. Faktum är att Sverige sedan Gustav I:s (Gustav Vasas) kröning 1523 har varit ett land i krig under nästan 190 år. Rysslands intåg i Finland 1808 och slagen i Västerbotten 1809 är alltså en liten del av en lång krigshistoria, men samtidigt kan inte en enskildhet förringas i ett större perspektiv.

Krigen har slagfält men också en vardag utan strider. Jussi vittnar om att det finns omskrivna hjältar i krig, men att det också finns soldater. Vanliga soldater som försöker vara goda soldater. Hjältarna namnges, men soldaternas vedermödor går nästan obemärkt förbi. Soldaten Jussi var en del i Savolax regemente. I strid blev regementet under 1808-1809 decimerat i antal, men antalet döda var så mycket högre på grund av offer i sjukdom, svält och kyla.

Av Savolax fältbataljons ursprungligen 3750 man vid krigets början 1808 var det bara 200 som överlevde och hemförlovades till ett ryskt Finland året efter. I slaget vid Hörnefors dog den svenske överstelöjtnanten Duncker och den ryske översten Aerekof och de delar nu grav med monument vid Umeå stads kyrka. Soldaterna ligger namnlösa i massgravar.
Spöket av soldaten Jussi påminner publiken att fred är en gåva som vi måste vårda med ödmjukhet.

Tilläggas skall väl att freden på svensk mark också vårdats med eftergivenhet mot andra länders politiska intressen, men faktum är att det idag är mer än 200 år sedan vi hade strider på svensk mark. Trots fred kan vi dock inte blunda för krigen, eftersom det inte finns ett vi och dom, vi är alla delar av samma mänsklighet och vi har alla ansvar för denna mänsklighet. Spöket Jussi påminner om svårigheter som vi glömt men som är närvarande i andra delar av världen.

Jussis berättelse lyfts fram av en duktig kraftfull skådespelare som fyller rummet med sin röst. Den intima salen ger en kontakt mellan skådespelare och publik och gör monologen yttermer närvarande.

Wallmarksgården, där uppsättningen spelades, timrades 1736 och miljön ger en trovärdig inramning till de svunna tider som nu stigit upp ur graven för att återberättas. Efter föreställningens slut och publikens applåder är det nog få besökare som begraver denna soldats minnen, utan som hellre reflekterar över både den svenska freden och andra krig.

Nils Jernelius

Döden och det mörka ljuset

Dödsvariationer och Dröm om Hösten
Av Jon Fosse
Regi och scenografi: Richard Günther
Musik: Arvo Pärt
Medverkande i Dröm om hösten: Karin H Larsson, Sven-Lennart Wirkander, Johannes Flink, Nanok, Elda Garzia
Medverkande i Dödsvariationer: Lotta Nöjd, Bengt Höjer, Camilla Rensgård, Christian Gierow, Jenny Abrahamsson, Kardo Mirza
Arrangörer för Teatersommar är FRAM-teatern Johannes Flink, Producent, ATR och FKC (Folkkulturcentrum).
På Folkkulturcentrum, Ropsten Stockholm

Jon Fosse, norsk dramatiker, poet och romanförfattare född1959, bor i den nutida teaterns övre våningar. Sedan lite mer än tio år har han lyckats bli den mest representerade teaterförfattaren efter Ibsen, detta i Norge och i Skandinavien men lika snabbt även i Europa, USA, Japan och Australien.

Fosses teater är skelettartad, minimalistisk, utan krusiduller, där det osagda ordet dominerar. Fosse utvecklar ett kallt och aseptiskt språk som bygger stämningar av klaustrofobi och besatthet. Ämnet i de flesta av Fosses verk är familjer eller par i desintegration. Den manliga moralen är alltid på drift, den kvinnliga skyddande ensamheten blir nästan kannibalistisk.

Jeppe mötte Bellman på Hovdala Slott

Jeppe på berget/ Jeppe på slottsturné 2010
Av Ludvig Holberg
Regi och bearbetning: Pia Jette Hansen
Kostym: Fie Müller, Helle Matthiesen
Musik: Westra Aros Pijpare
Medverkande: Kim Westi, Christine Albrechtslund, Nis Bank-Mikkelsen, Gerard Carey Bidstrup, m.fl.
Holbæk Teater
Gästspel på Hovdala Slott, Hässleholm

Det har just slutat regna när publiken anländer till Hovdala Slott strax utanför Hässleholm. Hit, till detta slott som med sina nuvarande byggnader och miljöer främst daterar från 1500- till 1700-talen (även om slottet finns omnämnt i skrifter redan på 1100-talet), har den danska teatertruppen Holbæk Teater kommit för att under två dagar gästspela med 1700-talsdramat "Jeppe på berget", skrivet av den norsk-danske dramatikern Ludvig Holberg, i bearbetning och regi av Pia Jette Hansen.

Redan i portvalvet möter inte bara en stämningsfull arkitektonisk miljö, utan också en uppbyggd marknadsplats med kostymklädda marknadsmän, -kvinnor och barn som binder kransar, sköter om djuren, jonglerar med potatisar, spinner samt säljer diverse safter, sylter och vävda filtar. Strax dras även besökaren in i marknadsplatsens liv genom lekar och spel.

Likt en rosa elefant i rummet

Sit down tragedy
av Göran Palm
Regi: Johan Paulsen
Scenografi och kostym: Peter Holm
Medv: Helge Skoog, Sofie Tallberg
Stockholms stadsteater

Jag letar efter en regissör i programmet. Men det finns ingen. I stället finns en "iscensättare", vilket låter ungefär som en elektriker eller rörmokare. Och det är egentligen logiskt, för "Sit down tragedy" är ingen pjäs i ordets ursprungliga, eller kanske traditionella, mening. Det handlar mer om en uppläsning, ett föredrag, där utrymmet för artistiska utsvävningar är nära på noll. Författaren Göran Palm har en gedigen samhällskritisk bakgrund, som skribent till bland annat blankversluntan "Sverige En vintersaga". Och blankversen håller han fast vid även i denna text som Helge Skoog framför med minsta möjliga åthävor. För det är ett föredrag som vi får se pensionerade folkhögskoleläraren Rune framföra.

1800-talets inre rum lyfts upp till ytan

De dödas skrik
Av Edgar Allan Poe
Översättning: Erik Carlquist
Bearbetning: Regissör och ensemble
Regi: Marie Parker Shaw
Mask och kostym: Agneta von Gegerfelt
Ljus: Sven-Erik Andersson
Musik: Anders Ortman
Scenbild: Jerker Pyron
Medverkande: Karin Lithman, Bashkim Neziraj, Erik Olsson, Henrik Svalander
Hipps innergård, Malmö stadsteater

Det har ännu inte hunnit bli mörkt när premiären av "De dödas skrik" börjar klockan nio på kvällen, förlagd till Hipps lilla innergård som omgärdas av röda tegelbyggnader med torn och fönster mot gården. På samma sätt som Hitchcocks "Fönstret mot gården" är detta en uppsättning där åskådaren kan vänta sig spänning. Byggd på fyra noveller (Den svarta katten, Det skvallrande hjärtat, William Wilson och Huset Usher), skrivna av skräcknovellens mästare, artonhundratalsförfattaren Edgar Allan Poe, är det som gjort för att skapa en gastkramande uppsättning.

Strängteoretiskt perspektiv på homosexualitetens historia

Pride
Av Alexi Kaye Campbell
Översättning: Eva Runefelt
Regi: Gerhard Hoberstorfer
Scenografi: Ulla Kassius
Kostym: Sven Haraldsson
Medverkande: Johannes Bah Kuhnke, Albin Flinkas, Eva Rexed, Alexander Stocks
Lilla Scen, Stockholms stadsteater

Philip, Oliver och Sylvia lever i ett sextiotals normsamhälle. Parallellt lever de också i nutiden. I Alexi Kaye Campbells pjäs "Pride" på Stockholms stadsteater, i regi av Gerhard Hoberstorfer, uppstår en komprimering av tid som i hög grad bidrar till att samtidigt skilja de två tidsrummen från varandra genom den reflekterande effekt som detta har på situationerna under de två epokerna. Med en parallellsituation som nära nog antar en strängteoretisk flerdimensionalitet avtäcks de två parallella händelsekedjornas minimala skillnad och detta gör hela skillnaden i den homosexuelles möjligheter att leva i sitt samhälle. Vad vi här bevittnar är två historiska skeenden, uppkomna genom sina små varianter, men det är samtidigt dessa varianter som gör hela skillnaden.

Uppsättning alltför trogen Lindgren

Mio min Mio
Av Astrid Lindgren
Manus: Kristina Lugn
Regi: Stefan Wall
Koreografi: Adrienne Åbjörn
Scenografi: Marcus Englesson
Kostym: Jenny Linhart
Musik: Benny Andersson
Ljustekniker: Johan Bjellsäter
Medverkande: Victor Lindblad Poturaj, Gustaf Silenstam, Anders Gustavsson, Elsa Sjögren, m.fl.
Wall med flera - scen & media HB
Kastellet, Vaxholm

I en sidobyggnad till kastellet i Vaxholm spelas nu Astrid Lindgrens klassiker "Mio min Mio" i Kristina Lugns manusversion och Stefan Walls regi. Ett färgspel inleder föreställningen och blir till ett slags prolog till den berättelse som komma skall, till dess glädje och sorg. Samtidigt dansar Sorgfågeln (Adrienne Åbjörn), i kostymen välliknande en olyckskorp, över scenen och markerar att mörkare tider definitivt skall komma.

Grundberättelsen är väl bevarad. Den olycklige Bosse (Victor Lindblad Poturaj) som sitter på sin parkbänk slipper undan det par som han lever hos och kommer till Landet i Fjärran (och blir Mio) där han återser sin länge saknade far, Konungen (Anders Gustavsson), träffar Jum Jum (Gustaf Silenstam) och upptäcker den nya världen för att sedan tvingas strida mot den onde Riddar Kato (Henrik Hugo) i Landet Utanför för att rädda alla de fångade barnen och för att återfå sin häst Miramis (Elsa Sjögren).

Unga om livets bitterhet

Det Bittra
Av: Max Lundgren
Regi: Lena Holmgren
Scenografi: Tommie Lind
Medverkande: Agnes Maltesson, Fia-Maria Nilsson och Emilia Cederholm
Kulturhuset Barbacka, Kristianstad

Varför är det så bittert att vara människa? En fråga som tål att tänkas på, eller snarare levas med, innan man kommer fram till ett svar. För det är vad Harriet, som spelas av Agnes Maltesson, fått göra de senaste sex åren efter en bilolycka. I nästan en timme kramar Agnes ur denna fråga som en dyngvåt trasa och bitterheten sipprar ut över golvet på Barbacka.

Rydberg vs Gustafsson?

Tjänarinnan
Av Carina Rydberg
Regi: Ludvig Josephson
Ljud: Lena Samuelsson
Medverkande: Johan Lindell, Thérèse Brunnander, Ulrika Hansson
Sveriges Radio, Radioteatern

I den av Carina Rydberg för Radioteatern nyskrivna pjäsen "Tjänarinnan" bjuds det på få överraskningar. Pjäsen följer traditionellt mönster då det gäller Rydbergs skrivande och denna gång möter vi Iréne (Thérèse Brunnander) som kommer till Fredrik Rombard (Johan Lindell) för att ta anställning som hushållerska. Drivkraften hos kvinnan att arbeta hos mannen ligger i hennes nyfikenhet för hans författarskap och hennes fascination för hans förmåga att skildra kvinnors själsliv. Inte så överraskande tar händelsernas utveckling sin vändning och hushållerskan blir à la det rydbergska dilemmat ett offer för mannens tyranni och självupptagenhet.

Redan här, i den för pjäsen så centrala vändpunkten, tenderar pjäsen att falla. Det perspektiv som handlingens utveckling har som syfte att lyfta fram, det manliga tyranniet över kvinnan, övertygar inte. Varför låter hon sig bli denne mans tjänarinna? frågar man sig. Visst förstår man Irénes perspektiv (liksom man ser hur kritiken gentemot de historiskt sett accepterade normerna för män att bete sig mot kvinnor lyser igenom), men inte ens hennes suktan efter kärlek tycks vara anledning nog till den situation som uppstår.

Serieestetik med tematiska trådar från folksagan nu på radio för de unga

Varannan vecka Lyckogatan 3
Av Sofia Fredén
Regi: Stina Ancker
Musik: Janne Tavares
Ljud: Erland von Heijne
Medverkande: Hilda Stenshäll, Rickard Wahlström, Cilla Thorell, Oskar Thunberg, Lennart Jähkel
Unga Radioteatern, Sveriges Radio

På Lyckogatan 3 lever en modern familj. Inledningen till radioteaterpjäsen "Varannan vecka Lyckogatan 3" andas dock snarast sagotoner från svunna tider, med koppling till folksagans hårda undertoner. Världen och staden där Lyckogatan 3 ligger är uppdelad i ont och gott, i ljust och mörkt, med den mörka och skuggiga sidan på "andra sidan" motorvägen - ett, med barnets perspektiv, avlägset "där borta". Hela dramat utspelar sig inom väggarna för ett och samma hem och "den andra" sidan förblir avlägsen, en myt, en dröm, en önskan som vi aldrig tillåts konfronteras med eller möta. Om den sidan hör vi bara talas.

"Att vara eller inte vara, en vara, det är frågan"

Det Omätbara
Av Jacob Hirdwall
Bearbetning: Jonas Kruse och Richard Turpin
Regi: Richard Turpin
Medverkande: Jonas Kruse
Under Eken, Galärparken
Parkteatern, Stockholms stadsteater

Upremiär av "Det Omätbara". Jonas Kruse, förklädd till Sokrates i grekisk stilenlig kostym och lösskägg värdigt en lärd man, kommer intrampande på en flakcykel. Medan Dramaturgen packar upp sina väskor, placerar ut kolonnen och placerar den klassiska bägaren därpå, förklarar denne man, som ännu inte gått in i Sokrates mentala skepnad, att han valde mellan att framträda i skepnad av Jesus eller Sokrates, men eftersom han inte ansåg sig ha någon frälsning att komma med och alltid ansett det vara mer civiliserat att tömma en bägare med gift än att spikas upp på ett kors, valde han i stället Sokrates.

Under den kommande timme som uppsättningen varar, dricks det med jämna mellanrum ur denna bägare som såväl måste betraktas som visdomens, sanningens och framför allt uppriktighetens (in vino veritas) som undergångens bägare (giftbägaren). Som publik förväntar man sig att anförandet kommer att få sitt naturliga slut när karaktären, förgiftad, singlar ner till marken, men icke. Levande, lite rebellisk och med motstånd, undgår karaktären allt vad gift heter och cyklar lugnt därifrån till publikens gemensamma toner av Evert Taubes "Så länge skutan kan gå".

Levande Midsommarnattsdröm i Döda fallet

En midsommarnattsdröm
av William Shakespeare
Regi: Karl Seldahl
Musik: Lasse Sörlin
Koreografi: Robert Falk
Scenografi & kostym: Nina Fransson, Caroline Fahlén, Ewa Eriksson
Medverkande: Sven Wollter, Anita Nyman, Victor Ström, Anders Öhrström, m.fl.
Döda fallet, Ragunda kommun, Jämtland

Det moderna midsommarfirandet är högst förutsägbart, både ifråga om meny och om firandets innehåll. I forna tider däremot ansågs midsommaren vara magisk och vad som helst kunde då hända. Det var lite som under karnevalen då världen vändes upp och ner. Midsommarnattens magiska karaktär påminde om en drömsekvens i vilken våra innersta önskemål och begär, vår "sanna natur" kom upp till yta, något som Shakespeare insåg mer än 300 år före Freud.

Naturtemat har regissören Karl Seldahl tagit vara på i sin uppsättning av Shakespeares klassiker "En midsommarnattsdröm".  Vi är en del av naturen, säger han i sin programförklaring, men vi har också natur inom oss. Vi är naiva, nyfikna varelser, som styrs av våra instinkter, och det är något fantastiskt bra med det, säger Seldahl.

Genomlyst gengångare

Gengångare
Av: Henrik Ibsen
Regi: Sopfia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Linus Fellbom
Medverkande: Helena Bergström, Gerhard Hoberstorfer, Christer Fant, m.fl.
Lilla scenen, Stockholms stadsteater

När Sofia Jupither tar sig an Henrik Ibsens "Gengångare" på Stadsteaterns lilla scen transponerar hon det till ett folkhemsdrama i 50-talstappning. Fru Alvings blomsterrum med utsikt över ett borttonat, regnigt hav andas Svenskt Tenn och kläder från Hemslöjden, allt är ljust, nordiskt blont och av högsta kvalitet.

I folktron är gengångare människor som har dött på ett våldsamt eller olyckligt sätt, en irrande osalig ande som hemsöker de efterlevande. Hos Ibsen är gengångaren en metafor för en ärftlig belastning och som sådan ohygglig. Här handlar det om ärftlig syfilis - "den grymmaste av gåvor, 'överförd' eller 'buren' av en ibland ovetande avsändare till den intet ont anande mottagaren", för att citera Susan Sontag.

Fusion av livsöden inte tillräckligt gripande

Fusion - insekter och torrsim
Idé & vision: Karolina Hyllner och Frida Spång
Scenografi: Karolina Hyllner och Saskia Oljelund
Kostym: Snöret Lindén
Musik: Simon Steensland
Medverkande: Mika Oijens, Henric Gustavsson, Karolina Hyllner, m.fl.
Puma scenkonstförening
På moment:teater, Gubbängen, Stockholm

"Fusion - insekter och torrsim" är inte felaktigt en fusion. Under inspiration hämtad från Claire Castillons och Miranda Julys texter har Karolina Hyllner och Frida Spång tagit initiativet till "Fusion - insekter och torrsim" som består av tretton scener och lika många berättelser som alla kretsar kring felande relationer sedda ur kvinnans perspektiv. Inte så överraskande är detta en uppsättning bestående av tretton olyckliga scener. Med i denna samling översättningar av Castillons och Julys texter, de flesta i regi av Hyllner och Spång, finns också ett par scener skrivna och framarbetade av Karolina Hyllner ("En doft av Chorizo" samt "Mötet").

I de tretton scenerna möter vi bland annat den gifta kvinnan (Aurelia le Huche, regi, Frida Spång och Elin Skärstrand) som ständigt ringer till sin mamma för att prata om de misstankar hon har om sin man. Här felar inte bara kommunikationen med mannen, utan också med mamman som alltid förställer sig till telefonsvararröst så snart dottern ringer.

Lekfull inramning om svårigheten att kommunicera

Festival för Ny Dramatik
Gapa!
av AnnaLina Hertzberg
Regi: Harald Lönnbro
Medverkande: Inga Onn, Thérèse Svensson
Tillbakagång
av Helena Granström
Regi: Camilla van der Meer Söderberg
Medverkande: Erik Magnusson
Kusiner
av Louise Löwenberg & Eva Johansson
Medverkande: Louise Löwenberg & Eva Johansson
Regi: Fijona Jonuzi
Dramalabbet, Stockholm

Med hjälp av bland annat bajamajor, öltält, festivalarmband och Kulturrådet blir utomhus inomhus utan bar himmel när Dramalabbet bjuder på festival för ny dramatik. Konstkorridorerna pryds av fotoväggar och textverkstäder och man hinner även bli kroppsvisiterad innan man blir en del av publikhavet.

Överdimensionerat scenrum för livsfilosofi mot livets slut

Sista sommaren
Av: Ernest Thompson
Översättning: Björn Gustafson
Regi: Hugo Hansén
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Maria Geber
Mask: Kjerstin Elg
Medverkande: Meg Westergren, Björn Gustafson, Steve Kratz, Ann-Sofie Rase, Bengt Järnblad, Simon Hållén/Max Vobora
Stora scenen, Stockholms stadsteater

När Stockholms stadsteater väljer att sätta upp Ernest Thompsons "Sista sommaren", är det två ärrade scenproffs som kreerar de båda spelmässigt så tacksamma huvudrollerna. Ethel och Norman Thayer Jr tolkas här av de gamla älskvärda scenrävarna Meg Westergren och Björn Gustafson, den senare har även gjort en nyöversättning av pjäsen.

Komisk figurkavalkad vågar inte det svallande djupet

Mirandas saga
Manus: Bobo Lundén
Regi: Görel Crona
Scenografi: Magnus Dahlbäck
Kostym: Helena Andersson
Musik: Petra Lundberg Bouquelon
Medverkande: Emma Appelblad, Henrik Norman, Anders Axelsson, Oscar Löfkvist, m.fl.
Slottsruinen, Hagaparken, Solna

Det blev inte storm, men väl anstormning, när startskottet gick för årets säsong av Teater i Haga och "Mirandas saga", skriven under inspiration av Shakespeares "Stormen". I soligt väder och med fullsatta läktare drog Teater i Haga igång sin tionde säsong i parken, samtidigt som man överallt i resten av Hagaparken firade Hagadagen, kostymfestens dag per se.

Mycket och träffande kostymkänsla blev det också i "Mirandas saga", dock under vidare former än vad som bevittnades i resterande del av parken. En kavalkad av karaktärer dyker upp och ner, poppar fram, tittar ut och rullar runt i sagan. Såväl sjömän som Musse Pigg- och Ronja Rövardotterlika karaktärer samsas på den öde ö där ett skepp förliser och en hel besättning och deras medresenärer spolas upp, inte av helt naturliga skäl skall det visa sig. I bakgrunden böljar alltid den kusligt kraftfulla polyfona och månghövdade Ariel (Julia Cechal, Aleksa Lundberg, Emil Malmsten och Esmeralda Moberg), vars rörelser och sång sitter som en smäck, samtidigt som den new ageaktige shamanfadern Prospero (Henrik Norman) klingar med sina klockor på den ö där han sedan en längre tid lever efter att ha flytt från sitt ursprungliga land och vars oplockade gås med det förflutna hamnar i berättelsens fokus.

Pjäs om normativt strukturfel

Om nu kärnfamiljen är så jävla fet - varför behöver den då så mycket propaganda?
Baserad på "Einsteins fru" av Liv Strömqvist
Bearbetning: av Hilmar Jónsson och ensemblen
Regi: Hilmar Jónsson
Scenografi och kostym: Ulla Karlsson
Medverkande: Erik Borgeke, Ida Hackzell, Lina Hognert, Mattias Lech
Profilteatern, Umeå

I flera lager berättar fyra vänner om hur de tycker förhållanden ska fungera eller hur de inte vill att de ska fungera. De fyra, två av varje kön, för en livlig debatt genom att gestalta för dem bekanta eller kända personer. Tragiska öden framförs med en lagom fräck ton för att det ska bli svårt att inte inse allvaret. Komiken ligger dessutom ofta, men inte alltid, nära till hands.

Salongen är liten och premiären blir en riktig höjdpunkt. Det är folk som känner varandra och som ger ensemblen mycket gensvar i form av skratt och applåder. Förutom förstörda kvinnosjälar och män som vill styra behandlar teatern synen på pornografi, monogami, heterosexualitet, stjärnstatus, politik och terapi. Vem har rätt över vem och varför behandlar vi varandra som vi gör?

Kunglig saga i tiden

Det kalla hjärtat
Av: Astrid Saalbach
Översättning: Annika Silkeberg
Regi: Martin Rosengardten
Scenografi: Sutoda
Kostym: Josefin Lindskog
Medverkande: Sandra Huldt, Peter Eggers, Jens Ohlin, Sylvia Rauan, m.fl.
Teater Galeasen/Dramatiska Institutet Stockholm

Ett stenkast från Kungliga slottet i Stockholm pågår för tillfället en gruvlig drift med den kungliga bröllopshysterin och den mediala hypen - ett svårslaget rekord när det gäller spaltmil efter spaltmil om inbjudningskort, gäster, brudnäbbar, kortegevägar, polisbevakning och ceremoniel - ett till synes utdaterat spektakel, men på Galeasen ges teater i tiden. Närmare bestämt Astrid Saalbachs "Det kalla hjärtat", ungt och begåvat iscensatt av DI:s avgångsklasser inom regi, scenografi och ljus och med inlånade studenter från bland annat Malmö scenskola.