Snygg men stel Vintersaga

Silversjön
Av Kurt Weill
Regisserad av Oskaras Koršunovas
I rollerna: Torkel Petersson, Daniel Frank, Ulrika Mjörndal, Ulrika Tenstam m.fl.
På Folkoperan i Stockholm

Utanför Folkoperan flanerar Kung Bore och sprider oro medan stockholmarna väntar på att vintern ska få ett lyckligt slut. Eller åtminstone att tågtrafiken ska börja fungera igen. Kylan biter sig fast i den sena tisdagskvällen, vackert likt en vintersaga vilket skapar de rätta förutsättningarna åt den litauiske regissören Oskaras Koršunovas tolkning av Silversjön - en vintersaga.  Silversjön, som hade sin urpremiär 1933 i Tyskland, stoppades då av nazisterna och regissören Kurt Weill fick fly landet. Det blev hans sista projekt som han kunde fullborda i Tyskland.

I öppningsscenen vadar ett desperat sällskap på tre i väntan på vadå? Där stannar likheten med Samuel Becketts I väntan på Godot. I Silversjön händer det saker och det är rörelsen som för berättelsen framåt. Det ser ut som om sällskapet vore utklädda till döden i en tät, hotfull och desperat stämning. Andre kamrat spelad av Anders Kjellstrand är verklighetstroget kuslig med ett nervöst lillfinger i otakt. Och Martin Rask som Förste kamrat obeveklig ursinnig i sin iver över att bli mätt.

För att stilla sin hunger begår de tre kamraterna ett rån mot en matvarubutik. Severin, spelas av Daniel Frank, blir skjuten när han försöker fly och tvingas till operation. När polismannen Olim, spelad av Torkel Petersson, skriver sin rapport om händelsen blir han varse om att rånarbytet enbart bestod av en blygsam ananas. Då börjar han fundera över sin situation och över rånaren Severin som han sköt. Och om hur han skulle kunna gottgöra honom. Det leder till att han tar avstånd från polisyrket, investerar i ett slott för pengar han vunnit. Dit bjuder han in Severin som är alldeles ovetande om den metamorfos som Olim genomgått. Att mannen som sköt honom nu är slottsherre. Det är på slottet prestationerna tar fart. Och helt sonika ger sig Torkel Petersson in i operagenren och hans sångröst ger mersmak. I för små kläder verkar han stortrivas i sällskapet. Den fagra Fennimore spelad av Ulrika Mjörndal får välförtjänt stort utrymme och hennes vackra röst berör.

Scenen är uppbyggd likt en läktare med flera våningar. Orkestern under ledning av Joakim Unander är placerad under detta stålbygge och skapar en vacker samklang med skådespeleriet. På våningarna är flertalet plattskärmar utplacerad för videokonstens skull och skapar effektfulla och visuellt vackra bilder utförda av Fredrik Timour och Peter Lundqvist. Även fast det är svårt att förstå vad bilderna gör där då dem inte tillför något ytterligare till berättelsen. Den stora behållningen är när Torkel Petersson använder stålbygget för att utföra hisnande akrobatiska cirkusnummer och för varje gång går ett sus genom publiken. Det är underhållande. Och man är osäker föreställningen igenom om byggnaden ska hålla. Och kanske är det just rörelserna som är verkets stora behållning, och sångprestationerna, då berättelsen har svårare att övertyga.  Det finns en närvaro och suggestiv spänning i uppsättningen som tilltalar. Och att den är estetisk vacker att titta på räcker långt. Utanför Folkoperan promenerar Kung Bore i väntan på det lyckliga slutet, som vi i publiken får ta del av. Tunnelbanan står fortfarande stilla medan Severin och Olim försonas i rörelsen bort från slottet mot våren, i hopp om det nya livet. I detta ögonblick blir berättelsen sårbar. Och kanske är det just det, om svårigheten att förhålla sig till lyckliga slut som gör att jag tvekar om jag ska ställa mig upp att applådera när ridån går ner.

Marcus Ridung