Elektra in på bara döden

Elektra - Ett rasande musikdrama om hämnd och besatthet
Musik: Richard Strauss
Text: Hugo von Hofmannsthal efter Sofokles tragedi Elektra.
Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller
Ljus: Torben Lendorph
Dramaturg: Stefan Johansson
Regi: Staffan Valdemar Holm

Allt ovidkommande är bortskalat i Staffan Valdemar Holms uppsättning av Richards Strauss "Elektra" på Stockholmsoperan, som hade premiär i lördags. Inga sceniska utsmyckningar, ingen iögonenfallande rekvisita, inga pråliga kostymeringar, endast skälvande kroppar och skräckslagna ansikten; det är nästan som om livet självt fått stryka på foten för döden. Det är döden som håller dramat igång, är dess egentliga motor och uppdragsgivare, och det är döden som avgår med seger, om man kan tala om seger när livet är den stora förloraren, det liv som Elektras syster, Chrysothemis, för övrigt lysande gestaltad av Emma Vetter, så innerligt åstundar.

Det är en klaustrofobisk opera i en klaustrofobisk uppsättning. Scenbilden utgörs av en heltäckande, blodröd mur, med en smal öppning i mitten, vilken placerats så nära scenkanten att utrymmet för sångarna är ytterst begränsat, någon meter till och de hade puttats ner i orkesterdiket. Allt för att skapa en känsla av avspärrning och instängdhet, som väl harmonierar med de inre livsrum där huvudpersonerna snurrar runt likt irrbloss i natten, upptända av hat och hämnd. Med eller utan yxa som tillhygge. Tjänarinnorna trycker sig klösande mot murens stenpartier och gestikulerar skräckslaget med armar och kroppar att allt inte står rätt till i Mykene. Strauss musik fyller ut dessa livsrum med en musik som doftar av kokande tjära och väller fram som en ohejdbar lavaström, vilken Hovkapellet under Pier Giorgio Morandi har full kontroll över. En tätare och mer expressiv - och explosiv! - orkestersats är svår att finna. Han gör det heller inte lätt för sångarna, särskilt inte för Elektra som är i elden halvannan timme utan avbrott; hon är dramats axel kring vilket allt snurrar, och det krävs en Katarina Dalayman på högvarv för att klara av detta, vilket hon gör med besked. Jag har tidigare hört henne i Wagner och Berg och i den traditionen höra hon hemma. Hennes dramatiska sopran, välljudande i samtliga register och med en höjd som skär som en svetslåga genom Strauss kompakta orkesterklang, firade triumfer denna kväll.

Det är en nattsvart berättelse som Hugo von Hofmannsthal, Strauss förträfflige librettist, återberättar efter Sofokles drama, där Agamemnon skall hämnas efter att ha mördats av sin hustru Klytaimnestra, Elektras, Chrysothemis och Orestes moder. Men Agamemnon var inte heller guds bästa barn, han mördade Ifigenia, syster till de andre tre, så egentligen borde de vara lika hatiska mot honom som mot Klytaimnestra. Fast enligt en annan version lär Ifigenia ha klarat sig undan fadern med hjälp av gudinnan Diana, och det är väl den versionen de tre håller sig till. Men vad spelar det för roll, de är bara pjäser i ett läggspel som spelas av gudarna, dramatikerna och tonsättarna. Och som vi, publiken, vällustigt ryser inför och kanske till och med som en följd därav genomgår den "katharsis" (rening) som enligt Aristoteles var själva meningen med tragedin.

Klytaimnestra, väl hanterad av den rutinerade Marianne Eklöf, drattar fram halvt berusad av dödsskräck och alkohol, stöttad av sina tjänarinnor, duellerar flitigt med dottern Elektra, och brister ut i ett avgrundsskratt (som senare följs av ett avgrundsvrål när Orestes sätter kniven i henne) när hon får veta att Orestes är död, vilket senare visar sig inte stämma. Orestes i Johan Edholms gestalt är ingen trotsigt högburen hämnare till son, som är en vanlig tolkning, utan en förkrossad återvändare som närmast motvilligt anträder den väg ödet stakat ut åt honom. Han sjungs förövrigt innerligt vackert, och mötet mellan honom och Elektra är en av kvällens många höjdpunkter, innan Elektra anträder sin sorgesamt glädjefyllda dödsdans och orkestern intonerar inledningstakternas, fanfarliknande kväde: "Agamemnon!"

Ulf Stenberg

Fotnot
"Elektra" framfördes för första gången för exakt ett hundra år sedan, i Dresden. En premiär som följdes av en märklig diskussion i pressen, som idag är fullständigt bortglömd och inte ens finns antydd i programhäftet, nämligen om Richard Strauss verkligen var upphovsmannen till operan och inte en italienare vid namn Vittorio Gnecchi. Hans opera "Cassandra" som skrevs några år före "Elektra" och som Gnecci överlämnade till Strauss, eftersom han var en stor beundrare av Strauss, sades ha stora likheter med "Elektra" och att Strauss sålunda skulle ha plankat långa partier ur "Cassandra". Senare, inte minst i Amerika, vände man på kuttingen och fick det till att Gnecchi skulle ha plankat Strauss, eftersom den senare var en betydligt större komponist än den förre, vilket emellertid ju var omöjligt i sak, då "Cassandra" komponerades flera år före "Elektra". Det är viktigt att notera att varken Gnecchi eller Strauss kommenterade påståendena, som de säkert upplevde som absurda och kränkande.
Nu kan stridsyxan emellertid grävas ned för gott. På "Deutsche Oper" i Berlin framfördes i februari i år - för första gången vad jag vet - de båda operorna efter varann, vilket fungerade alldeles förträffligt eftersom "Cassandra" slutar där "Elektra" börjar, för övrigt lysande uppsättningar av operachefen Kirsten Harms. Vad gäller plagiat kunde jag konstatera att det inte finns något som helst i den vägen. Gnecchi lutar sig mer mot Puccinis längre melodilinjer än mot Strauss expressivt korthuggna och eldfängda orkestersats. Strauss är betydligt mer varierad och mångordig, där Gnecchi lätt blir monoton, och är naturligtvis den bättre komponisten. Att Gnecchi var den som verkligen tog stryk av denna historia, han raderades ut från repertoaren, är givetvis att beklaga, han var värd ett bättre öde. Idag är han enbart en bortglömd operatonsättare i en bortglömd debatt.