Obevekliga oljud

Tom Karlsson
Pojknacke
Lystring 

De allra flesta som sysslar med musik brukar säga att de gör det för att väcka känslor - hos sig själva och hos lyssnaren. Ofta är det kärlek och sorg som står i fokus. Musik är lustigt på det sättet. Liksom krångligt, av flera olika anledningar, att närma sig på något annat sätt än det just nämnda emotionella. Någon som dock inte räds krångligheten är Tom Karlsson, som med projektet Pojknacke har skapat en skiva som värjer sig mot sådana konventioner. "Man kan kalla det som finns på skivan för musik, man kan kalla det för litterära texter med ackompanjemang, man kan kalla det text-ljud-komposition, ljudkonst eller helt enkelt beskriva det som en kille som sitter och snackar med löjliga röster över lågbudgetbetonat kassettindustrikomp" som det står i pressreleasen. Definitioner och inramningar är här av ondo.

Skulle jag karakterisera hur det låter så skulle jag kanske likna skivan vid ett ondskefullt och snabbspolat Bamse-avsnitt., eller som ett Philemon Arthur and the Dung på amfetamin. Det går också tydliga trådar bakåt mot 80-talets industriscen, vilket redan påpekats av upphovsmannen.

Skulle jag visualisera upplevelsen skulle jag kanske säga att det är som att sitta bredvid en svettig snorunge som dreglande skriker ut sitt hat mot världen, eller att det är som att se en vildögd galenpanna sitta i ett kalt hörn och muttra obegripligheter. Skulle jag snacka känslor så skulle jag säga att obehaget väcks till liv och skulle jag snacka akademiskt skulle jag kanske börja jiddra om verfremdung. Men alla dessa ordningar kan vara irrelevanta. Kanske skulle man istället berätta histoiren om JVVF.  

Uttrycket sägs ha myntats vid en oklar tidpunkt av fanzine-makaren Johannes Nilsson, och betecknar en löst sammanhållen skara av serietecknare, konstnärer, musiker som sysslar med subkulturellt brus. Ordet står för "Jag Vill Vara Farlig". Det barnsliga men samtidigt argsinta tilltalet säger en hel del om vad det handlar om: att inte under några omständigheter göra konst enligt etablerade normer och villkor Att vara intresserad av det som kan upplevas som provokativt; till exempel sekter, seriemördare, ockultism och allmän "meningslöshet" är också typiskt för JVVF. Som Karlssons kompanjon Pontus Lundqvist dock påpekar i det allra sista numret av den ack så fantastiska men hädangångna tidningen SEX så är det icke att förväxla med JVVF-posörer som VICE Magazine ("Det är väl som Slitz fast för storstadsbor?") eller de som vill "virka en identitetsslips av sin depression". Man skulle med ett mer direkt ord kunna kalla det hela för punk, men där Sex Pistols rätt onyanserat skrek "Anarchy for the U.K!", aktar sig Karlsson och hans gelikar för varje form av plakatpolitik.

Metoden går istället ut på att skapa förvirring, en både form- som innehållsmässig sådan. Precis som inom l=a=n=g=u=a=g=e-poesi eller konkretism, fast med skillnaden är att JVVF:aren aldrig skulle sätta sin fot i finrummet hur välputsade skor han eller hon hade. Som skribent på Arbetaren och stående inslag i serietidningen Galago är Toms grundinställning klart politisk. Bygg inte upp något du inte sen har sönder. Det är svårt att höra texterna till låtar med nonsenstitlar som "Jeansjacka på stol" och "Boll-unge", men den förvirring som uppstår är helt i sin ordning. Kanske blir upphovsmannen arg om jag säger att jag gillar skivan, men det gör jag. Det är ett känslornas översmetande, men skivan Pojknacke är ett för mig mycket fröjdefullt verk. 

Billie Lindahl