|
|||
| Litteratur: Siegfried Lenz, En tyst minut |
| Kritik | |||
Längtan och svartaste sorg
Hägrande lycka varvas med vemod och sorg. Det skira och vackra skär sig mot svärtan och dödens obevekliga närhet. Handlingen är sedan som tvinnad mellan dessa ytterligheter - kärlek och död. Det är sommar, någon gång i slutet av femtiotalet. Solen värmer skönt. Havsytan vattrar sig i den svaga brisen. Annars ligger Östersjön lugn denna dag. Han hjälper sin far ute på den gamla pråmen med att ta upp sten som ska flyttas till den nya vågbrytaren. "Stenfiskare" kallas de. Det flotta sommarhotellet Seeblick har som vanligt börjat fyllas av de rika och fina gästerna som kommer likt flyttfåglar med värmen. Men där bor också den människa som sedan en tid tillbaka utgör det magnetiska dragningsfältets centrum i hans värld; dit tankarna alltid går, där känslorna stormar och välter undan allt annat, som förminskar resten av världen. Siegfried Lenz senaste roman "En tyst minut" - lysande översatt av Jörn Lindskog - handlar om förbjuden kärlek. Huvudpersonen Christian är nyss fyllda arton år och har blivit blixtförälskad i sin engelsklärarinna, Stella Petersen, som nu har tagit in på hotellet. Finstämt, som ett stycke av Chopin, skildrar Siegfried Lenz hur deras relation växer fram, hur den fyller gymnasisten Christian med en sällsam och stark lycka och fåfänga drömmar om en gemensam framtid - han tror på blodigt allvar att de tillsammans kan flytta in i en fågelskådares övergivna hydda dit han börjar bära konserver och andra förnödenheter. Men också plågan den unge mannen känner då lärarinnan, hans älskade, i skolan inte med en min antyder att något speciellt hänt mellan dem. Christian gömmer breven hon skrivit till honom i den engelska grammatikboken. Han längtar. Han trånar. Han håller på att förgås av kraften i sin kärlek. Hon kan däremot - åtminstone i hans ögon - lätt gå från värme och närhet till distans och kyla. För honom gäller det allt. För henne? Ja, det är svårare att avgöra, men kanske är den unge pojken enbart ett roande nöje, ett tidsfördriv i väntan på att sommaren ska börja på allvar? Mot hans himlastormande längtan står också döden. Redan i upptakten till kortromanen "En tyst minut" står det klart att Stella Petersen har dött. Det är minnesstund på Lessinggymnasiet. Den omtyckta och unga lärarinnan, som hade så nära till skratt och som så ofta och lätt fick sin omgivning att skratta med henne, har omkommit i en olycka. Rektorns retorik fyller aulan. Det är inte utan att "En tyst minut" för tankarna till den lilla geniala kärleksroman som Kurt Tucholsky skrev i sin svenska exil, "Gripsholms slott". Mörker och ljus. Kärlek och död. Längtan och svartaste sorg. Siegfried Lenz, en av Tysklands ledande författare som fyllde 84 år häromdagen, visar återigen sitt mästerskap. "En tyst minut" är en vacker och gripande berättelse, inte minst genom sin lågmälda ton där varje skiftning och förändrad nyans kommer till sin fulla rätt. Det är en berättelse full av livets egen tragik och glädje, dess inneboende skörhet och grymhet. Men också om dess skönhet och om den lycka som ändå, trots allt, kan leva i skuggorna som döden kastar. Crister Enander
|
