|
|||
| Litteratur: Herta Müller, Redan då var räven jägare |
| Kritik | |||
Språklig förtätning om rävjakt under diktaturen
Förtrycket tränger sig in i tingens, språkets och vardagens väsen och förvanskar och förändrar. En cykel blir inte längre en cykel och en parfym inte längre en parfym. Vänskap blir oberäknelig och vänner opålitliga. Allt nagelfars och genomsyras av diktaturens oinskränkta hegemoni, skändliga doft och eländiga mörkermakter. Herta Müllervisar genom ordens valörer och betydelseförskjutningar hur förtrycket tränger djupt in i vardagens detaljer, till och med i vänskap och kärlek. Vardagsstunderna bär längtan efter frihet, efter en väg ut ur den utdragna diktaturtidens klaustrofobiska prägel. Som de två fiskande männen på Donaus strand: De vill komma över till andra stranden och friheten men kan inte simma eller kanske drömmer de om att simma och en tidsutdragen och metande längtan beskrivs. Den ena håller fram en näve melonkärnor till den andre:"... ät säger han, så att tiden går" "Redan då var räven jägare" är Nobelpristagaren Herta Mûllers femte bok och hon visar genom sin häpnadsväckande ordkonst hur det var att leva under ett absolut förtryck i Ceausescus Rumänien. Säkerhetstjänstens vålnader tar sig in i dagens bekymmer, i tingen och dofterna och blir ett med vardagligheterna. Den regimkritiska lärarinnan Adina och hennes vänkrets trakasseras av säkerhetspolisen Securitate. Adine lägger märke till hur lägenheten får upprepade besök och att inkräktarna vid varje tillfälle skär av en tass på räven hon en gång fått av sin mor, ett tecken på vem som äger den oinskränkta makten över hennes liv. Men oavsett om regimen skär av alla tassarna på räven så förblir den ändå en jägare. Det omöjliga inträffar att Adinas bästa vän Clara börjar sällskapa med Pavel som visar sig vara en säkerhetsagent som spionerar på Adina och hennes vänner. På grund av denna förtryckets intervention i vänskapen säger Adina upp bekanskapen med Clara och flyr staden och en tid därefter faller regimen Ceausescu och Adine återvänder till förändringen. Med sitt repetativa, skenbart enkla men mäktigt betydelsetäta och poetiska språk väver Herta Müllerin diktaturens fasansfulla ondska i tingen och orden och visar hur den bemäktigar sig allt, de sneda solstrålarna över fabrikens smutsiga bakgård, fabrikskatten med det avslitna örat, högtalarnas skrälliga arbetarmusik på morgonen och den ärorika gatan som är ful och trasig. Och därtill portvakten och hans fru, dessa diktaturens beskäftiga hantlangare som nosar genom arbetarnas väskor efter utsmugglat gods och snokar till sig material och sex och annan fägnad. En arbetare fastnar i sin maskin och handen slits av och direktören och förmannen häller sprit i hans mun så att läkaren kan konstatera att han varit berusad på arbetet sedan letar man den avslitna handen och städar efter olyckan där människovärdet inte är värt mer än malen som flyger ut ur garderoben. Någon simmar över floden och ett skott hörs, tre skott har man hört under några dagar sedan är det slut och tyst. Hela tiden varseblir man regimens förtryck i ljud och bild från ting och människor som passerar. Ett ogint öde i diktaturens hägn är att ha ett språk som inte går att använda. Men med poesi skildrar Herta Müllereländigheterna och genom att sträcka ut språket över alla gränser kan hon fånga in och hantera diktaturens egenskaper och galenskaper. Av samma skäl som att sorg måste hanteras med humor måste diktaturen beskrivas med det otäckaste denna diktatur känner till nämligen poesi. Textens klaustrofobiska upprepningar och poetiska förtätningar där tingens dans kring förtrycket snärjer och väver likt den vardagliga tristessen på Den ärorika gatan ger ett påträngande och konstant intryck av diktaturens uttryck. Herta Müller återskapar den klaustrofobiska känslan av att vara inhägnad i diktaturen och därmed hämmad i uttryck för känslor, vänskap och geografisk bestämning. Mot detta skapar Muller ett nytt språk som roterar bland tingen och människornas handhavande och synliggör genom att omplacera ordens betydelser och förhållanden till varandra och deras skiften i de olika ljusen vid olika tidpunkter. Detta ger en närvaro som är hisnande. Benny Holmberg
|
