|
|||
| Litteratur: Peter Curman, Trampa ord – 1965-2009 |
| Kritik | |||
Ett liv genom dikten
Missat tidigare Peter Curmans diktning som härrör ända sedan diktens experimentella guldålder, och han har varit kulturchef på nygamla Stockholms-Tidningen och på Aftonbladet, hör på något sätt till den gamla stammen när litteraturen ännu var något allvarsamt, inte enbart uttryck för författarmässiga egotrippar. Nu giver han ut sina mest samlade dikter och en del strofer troligen halvt om halvt i strängt urval och en del andra texter inrymt i en ganska tjock opusvolym från livsnyktra debuten till dagsdatumodumt om. Det väcker en viss förväntansfull given spänning att kolla bekvämt upp en känd okänd poëta med blott en opusvolym för handen, ryms ett författat liv i dikt där. Det vill börja i den nyare ändan, där är det insiktsfull gubbe som är förfärad fasa över livets bokföringar och inför t.ex. kirurgen är vilken stor poet behjärtansvärt svag och avskalad och når inte på en enda rad upp till kirurgens precisa skicklighet och formuleringsmöjligheter att säga sitt, amatör vittnar poeten så fort det är medicin och kirurgiskt blod på tapeten, och av en poet lika rädd för att dö som för att leva. Han spottar icke på bänken. Det är i viss mån utgöra lakoniska dikter, avslutningsdikter, det avhållna livets dikter, förvåningens dikter, livsnyktra dikter, skalade dikter, otokiga dikter, dikter, och rader, några poem, ett och annat, och av helveten och summeringar i kort skriftformat, etcdikterna även som den mogna Curman serverar. Aldrig blir han gaggig ändå som t.ex. Bo Carpelan som avslutat sitt diktliv redan i trettio år, eller fyrtio i lika många samlingar nästan, eller nästan från början t.&.med. Tack och lov har Curman mer diktisk självbevarelsedikt och pondus, och kuragé. Gubbdikter är dock inte revolution i någon enda mening, tror jag. De är dikter för dem som avslutar, afslutar mer än alls föder. Av om denna anledning ovanför, ger jag med nya preförväntningar på herr diktaren Curmans tidigare dikter, om synderna ändå där, speciellt på debuten som är bäst och nästan gömd i boken. Varför man publicerar en debutbok på nytt, är: så frågan. Även därom den är han ytterst livsnykter, minst sagt diktande precis, aldrig den revolutionära på diktbarrikaden skriva rad, men han har klokhet i rad och ord, ur första början från något livsklok ansats av och verkar mer lärd och framför allt insiktsfull från ung än som äldre herreman t.&.med, något mindre skalad ungefär endast och med tiden skalar han, och skalar och lämnar, och lämnar besked i dikt. Han är aldrig som de vildare diktarna på poesiens förkransade tidevarv 1960-svaret, då när litterär experimentalism visst blev för första gången ett mode och en sann ansats, jag som inte kan se honom som en av de tuffa och udda från den tiden, och inte är han udda idag heller, inte den som trampar ord. Men en elogé för att givit ut sin samlingsdiktbok. Han väcker icke livsvisdom i mig (vilket är svårt), säkert som andra nog får sitt livs återställare med hans dikter om man så alltsom. Stefan Hammarén
|
