Litteratur: Maja Lundgren, Mäktig Tussilago - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi

Maja Lundgren, en av våra verkligt stora författare

Maja Lundgren. Foto: Sandra Qvist
Maja Lundgren · Mäktig Tussilago
Förlag: Albert Bonniers · ISBN: 9789100124403.

Han blir tokig. Det går givetvis att uttrycka på andra sätt. Han förlorar fotfästet i tillvaron. Hans kontakt med verkligheten brister. Men i grunden är det just så enkelt: helt oväntat blir han en dag tokig och tas in på mentalsjukhus. Hans namn är Oscar Riktelius. Han lever, tillsammans med sambon Katarina Lind och de två små välartade barnen Mimmi och Moses, ett ytterst borgerligt och välordnat liv. Var sak har sin plats.


Var dag sin ordning. Inget nytt händer. Inget oväntat inträffar i den ombonade lilla värld som är deras. Oscar är hemmapappa, ledig från sin doktorandtjänst och avhandlingen om häxan Doideag av Mull. Deras yngsta barn Moses är bara drygt året. Allt börjar med en middagsbjudning. Tanken är att samla några av Oscars vänner som inte träffats på evigheter.

Det är just denna kväll, under själva festen, som arme Oscar Riktelius förlorar förståndet. Kanske i samband med att hans far oväntat dyker upp? Eller för att någon plockar ner hans farfars dödsmask som hänger i hallen och som Oscar uppenbarligen har stulit från föräldrahemmet.

Maja Lundgrens nya roman "Mäktig Tussilago" liknar ingen av hennes två tidigare, varken den hyllade "Pompeji" eller den skandalomsusade "Myggor och tigrar". Det är en märklig bok som Maja Lundgren skrivit. Den spretar och drar. Den kränger och krumbuktar sig, liksom skriven av en författare som är osäker på vart det hela ska ta vägen. Oscar är alltså en riktig mjukis, som det heter. Han är en modern man.

Han vill ta sitt ansvar i hemmet. För att få in lite extrainkomster arbetar han som personlig assistent åt en nästan stum kvinna. Han är nästan provocerande normal fram till det ögonblick hans värld splittras och sinnessjukdomen bryter igenom hans välbepansrade försvar. Maja Lundgrens språk är, som i hennes två tidigare böcker, präglat av en exakthet och känslig lyhördhet som imponerar - och imponerar stort.

I de partier där hon kryper in under huden på den tomma borgerlighetens fraser och dolda frustrationer är hon på gränsen till briljant, och det är lätt att tänka på Lars Noréns tidiga pjäser. (Här finns dock ett intrikat problem. Maja Lundgren har uppenbarligen lånat en hel del formuleringar från recensioner, blogginlägg och liknande sammanhand. I vilken utsträckning är svårt att avgöra.)

Men när hon skildrar Oscars vansinne - om han verkligen är galen? - och hans ganska förvirrade associationer till bland annat John F Kennedys mer eller mindre bortglömda syster Rosemary Kennedy är inte texten lika övertygande. Det är heller inte alldeles lätt att förstå syftet och tanken bakom att vissa att dessa partier är skrivna på hexameter. Det är ändå energin i språket som gör det svårt att sluta läsa "Mäktig Tussilago". Det är laddat. Det är suggestivt. Det är ett högspänt och vardagsrått, litterärt och ikonklastiskt på en och samma gång. Hon bygger upp. Hon river ner.

Hon lyckas skapa en inre puls och förtätade spänningar på ett sätt som är allt annat än vanligt i svensk samtidslitteratur. Samtidigt går det inte att frigöra sig från intrycket att "Mäktig Tussilago" är en roman som är långtifrån klar. Varken vansinnestemat eller ansatserna att skriva en sorts släktkrönika får det utrymme de kräver. När Maja Lundgren samlar sig och skriver en roman med större räckvidd och koncentration kommer hon att bli en av våra verkligt stora författare.

Crister Enander

 

 


Stöd Tidningen Kulturen - köp boken hos Adlibris eller Bokus.

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts