|
|||
| Litteratur: Ola Klippvik, Hotellet |
| Kritik | |||
Nedslående men fascinerande läsning
En grupp på många sätt väsensskilda personer sedda var för sig av en berättarröst, som vid något tillfälle övergår i jagform och som alla har anknytning till ett visst hotell, utgör förutsättningen för Ola Klippviks senaste roman. En standardformulering i sammanhanget vore att nämna att den är välskriven, fast på ett subjektivt sätt, och att de inre tillstånd som återges liknar en sorts rapportbok av tankar och tillstånd, så att man kan säga att "ja, så här kan ju en berättelse också se ut". På sätt och vis kan det komma på ett ut huruvida romanen är genial eller inte - några kommer garanterat att hävda det ena eller det andra - av den enkla anledningen att det underliggande dramat, attentatet och hur det drabbar vanliga människor med vanliga liv och drömmar, svårligen uppmuntrar till engagemang med de inblandade. Då spelar det mindre roll att språket är välsmort och bilderna träffande, den antydningskonst som är lagd över nattportieren, nattvakten, kvinnan och terroristen och deras inbördes autonomi, gör att det blir svårt att känna med dem. Avståndet finns där och lägger ett filter, som försvårar identifikationen istället för tvärtom. Är det däremot ett tillstånd inte hos människor utan i ett samhälle vid en viss tidpunkt och ett visst skeende som speglas, så har Ola Klippvik definitivt något att berätta. På den nivån och i det perspektivet är romanen en till lika delar nedslående som fascinerande läsning, som ivrigt kan rekommenderas. Påståendet kan tyckas vara en motsättning, men vid ett visst givet ögonblick är det som om varje samhälle i historien övergår till att bli den dominerande kraften och göra människorna i det till någon sorts staffagefigurer. Som alltid är det läsaren som till syvende och sist får avgöra hur ett litterärt verk ska tas emot, i det fallet har författaren mycket lite att säga till om. Lars-Göran Söderberg
|
