|
|||
| Litteratur: Gunnhild Øyehaug, Vänta, blinka |
| Kritik | |||
Ett ambitiöst projekt
Vad händer om man blandar formen för mosaikfilmer som Short Cuts och Magnolia med postfeministisk konst och idéer om lyckat golfspel, och sedan silar det hela genom bland annat ett medeltida epos och en möjlig tolkning av det japanska ordet för hand? Vänta, blinka är norskan Gunnhild Øyehaugs uppmärksammade svar på frågan. I romanen, som nu utkommer på svenska i Lotta Eklunds översättning, sliter litteraturstudenten Sigrid med en artikel om klichébilden av sårbara kvinnor i för stora herrskjortor. Samtidigt har den nervöse Viggo frusit fast i inskriptionen till Den gudomliga komedin. Men här finns också Wanda, Magnus och Linnea som alla tappat greppet om dem de älskar, medan konstnären Trine fått ett nytt liv att bära och leva. Och på Karlsbron står fiskardottern Elida och spanar upp mot Pragborgen med Kafkas Slottet i tankarna. Samtidigt har professorn Göran försovit sig till den viktiga Don Quijote-föreläsningen. Och Kåre, den store författaren, försöker förlika sig med att den perfekta enhet han ingått i har spruckit. "Romanen är den famlande människans genre", låter Øyehaug så småningom Göran förkunna. Det är ett påstående som också perfekt ringar in Vänta, blinka. I en lång kedja länkar hon skickligt samman karaktärerna medan de smått fanatiskt söker den perfekta balansen mellan självständighet och tillhörighet. Drivande i boken är en hökögd berättare som med distanserad (och bitvis något tjatig) ton talar om vad "vi ser", samtidigt som den känslomässiga intensiteten hos karaktärerna ökar. Vid sidan av kontrastspelet riktar denna hök, vars oväntade identitet avslöjas först i slutet, kontaktsökande och fördjupande frågor till läsaren. Vänta, blinka är ett ambitiöst projekt, som tar den slitna grundberättelsen om hur och när man ska stanna upp, låta sig älska och älskas, till en ny nivå. Den till synes oförenliga blandningen av tafatta socialiseringsförsök i den nordiska vardagen och kulturhistoriens giganter som Øyehaug genomgående praktiserar är både roande och fascinerande. Jonna Fries
|
