|
|||
| Litteratur: Carin Franzén, Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys |
| Kritik | |||
Språkets och litteraturens ogripbara gränser
Vad har James Joyces exil eller Nelly Sachs sjukdom med det omöjliga eller ogripbara i det språkliga att göra och vad är det som säger att Elfriede Jelineks uppfattning om sexualitetens libidinösa arbetsfördelning där "kvinnan är den som visar upp sig och mannen den som har rätt att se" ger en vink om det oskrivbara i att återge en kvinnlig pornografi? Och vad ska vi säga om Marguerite Duras uppfattning om begäret, att skrivandet och konkret språket inte klarar av att fullt ut skildra delar av hennes liv, att det blir till det omöjligas konst? Och kan vi i Dantes Inferno få oss utrett om språkets och tänkandets begränsningar i förhållande till vår uppfattning om döden kan få oss att förstå vår egen död? "Essäerna i den här boken kretsar på olika vis kring litteraturens och konstens relation till det som inte låter sig fångas i en språklig eller konstnärlig framställning, men som får den att leva" . Det är det inledande anslaget till essäsamlingen "Till det omöjligas konst: essäer om litteratur och psykoanalys" av Carin Franzen docent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet. Hon tar med hjälp av Gunnar Ekelöfs formulering om "det omöjligas konst" tag i de psykoanalytiska begrepp som förankrar diskussionen kring språket, litteraturen och medvetandet, där det omedvetna och döden ställs i relation till den nutida realitytrenden och dess önskan att frångå det symboliska och språkliga till förmån för något som skall vara en "äkta" eller "sann" verklighet. Franzén hanterar det omöjliga vad gäller skrivandet och språket och diskuterar i relation till detta begrepp som hänförelse, kärlek och det sköna. Dessa begrepp har olika beröringspunkter i essäerna om de fyra författarna James Joyce, Elfriede Jelinek, Marguerite Duras och Nelly Sachs. Det handlar om att kärleken står utanför viljan och förståndet vilket förstärker den omöjliga uppgiften att skildra den. Och om skönheten som en beskaffenhet som friläggs ur betraktarens öga inte ur föremålet, och att definiera skönheten därmed också ter sig omöjligt. Och också om det omöjliga i människan förmåga att nå det omedvetna. Här relateras till Freuds uppfattning om det undermedvetna, om att människan inte är herre eget hus, att det undermedvetna spökar och att hon alltså inte har full kontroll. Enligt Franzén tolkar den franske psykoanalytikern Jacques Lacan också det omöjliga som "styrt" från det undermedvetna och som i språket sticker upp i form av bl.a. felsägningar och minnesluckor. Men Lacan är till skillnad från Freud pessimist och menar att orsaken till dessa stakningar och språkliga småhaverier inte är möjliga att ta upp till ytan i den meningen att jaget skulle bli herre och uppnå full hegemoni och kunna korrigera det "omöjliga". Exilen var en förutsättning för att James Joyce skulle få avstånd och nå full potens i sitt författarskap och därmed uppnå sin konsts "omöjligheter". Det var inte bara en exil i geografisk mening utan också en existentiell och estetisk sådan han strävade efter. En existens i "den autonoma litterära sfären " dels språkligt och politisk men också skild från släkt, tradition, kyrka, kultur och till sist Irland med dess historia av dominans från Storbrittanien. Nelly Sachs mentala insjuknande sammanföll med den framgång som kulminerade i Nobelpriset och i hennes diktning rör sig det språkliga och lägger sig i fas med det psykotiska gränslandet av språklig "omöjlighet" och skapar hennes poesi. Marguerite Duras redovisade i sitt konsekvent självbiografiska författarskap hur hennes liv inte fanns, att det var en omöjlighet och därmed inte möjligt att skildra där hon visserligen går omkring språkligt men aldrig når fram till någon "kärna" av sanning. I Lust skildrar Elfriede Jelinek den tragiska historien med ironisk distans då det är det enda sättet då hon ändå aldrig kan nå fram till en egentlig sanning. I sin Nobelföreläsning ställde hon frågan hur författaren alls kan ha någon vetskap om verkligheten eller ens se den och därmed sanningen då han står mitt i den och är ett med den. Det finns alltid ett visst avstånd mellan verkligheten och den språkliga varelsens förhållande till denna. Dagens realitytrend är inte nödvändigtvis ett försök att greppa detta "sublima" utan mera en lust till igenkännande och identifikation säger Carin Franzén. Hennes essäsamling är en mycket intressant och djupgående genomgång av språkets och litteraturens gränser och visar på hur den sanning och realism vi eftersträvar kan vara en chimär men också att det är just det ogripbara som gör litteratur till konst. Benny Holmberg
|
