Pia Ingströms stora småsmörja

Pia Ingström · Inte utan min mamma
Förlag: Norstedts (& på Schildts i Finland) · ISBN: 911302518X.

Tyvärr, det försmäktar säga genast, det sämsta i bok kräver det bästa av oppriktighett i kritiken. Således detta här. Ingströms småsmöra, en som endast i enahanda tvångströja utkackad smålöjligsmörja finnes vara, i detta bottennapp till bok, eller trycksak 95 % bok 5 %, inte mer eller förmer än som en aggregatdrake (ragata) gödd på gasbildande pastisch till av fallfrukt i olustens gård och stiger rätt ut i sitt egets pytteliten (prutteliten) miniatyra pöl och slocknar innan någonting alls mer bränna till.

Snopet blir ordet. Ingen glöd, ingen låga i boken, den försöker, men försök vill svårligen kunna räknas i kritiken som måste se till vad det känns som färdig betraktad. Den, tvångströjan, hennes, allt inför sig själv av konstgjorda antiorgasm och öhintellektförsök tankemässigt att finna sig gå ihop om med något som man ändå inte berörs av, absolut inget för alstrad tanke, allra minst göra elogé för, än mindre med att kunna vilja ha i som betraktelse och av någons tillbakablick.

En tidsskildring oppges vara, en usch är, vilken saknar sådant som fäster, berör så fan lite (inte alls faktiskt), att draken kunde dragit i spjälgardin upp inför påkallat behovet att uttrycka billig eld falskt frammanad, hade man sluppit visa tungan på den speglingen som (svällegott) lika utslocknat som gamla vulkanen vilken för tiotusenen år sedan ropade "hej på er jag sprutar idag", men så fel ändå eftersom romerska ljuset hade fått glittra instoppad (slängd) nerför öppningen.

Boken laddar bläddr för tristessläsning slö igenom, sida för sida aldrig någonting. Jag söker och söker envetet något att läsa här, något att få utbyte av, något att rättfärdiga och berömma boken för, men så självsläckt allt i den. Enligt mig. Tror det är den mest dåligt (trist) skrivna bok jag någonsin råkat ut för, eftersom känns falsk och konstlad rakt igenom, vilken jag som kritiker orkat, tvingats ta an.

Ingen rad håller, av en vaxad opolerad fönsterglasbit. Snorstedt kunde verkligen ha fått skärpa sig en aning åtminstone, att boken parallellt blivit finlandssvenskt utgiven ser jag som förklarat med Ingströms position av Hundhufvudstadsbladets litteraturredaktör, men att Snorsstedt ena dagen ger ut liksom riktiga böcker, stundom direkt gudabenådade som t.ex. David Uppgrens Ljusrepubliken, den andra stunden av privata banaliseringar och löjliga bearbetningar till textförsök som Ingströms, blir pendeln knappt något att slå och värna för, drivlöst.

Även tematiskt verkar Ingströms bok ha svårt att binda ihop en dotter och mor som det slår vurm och bröst för, att man som läsare vore vilja veta var det sitter om, men mycket snart vill man verkligen inte något med boken. Jag kan möjligtvis tänka mig att det i hennes finns någonstans långt under något något som kanské vore kunnat hålla betraktelse, om allt hade fått mogna så mycket mer och längre, att hon Ingström sett ingentingströmmen småsmörjaskvätter överhövan, fått tid att lära sig skriva berättat, ha fått färdighett mer än någon obegriplig full mani att föra ut sitt evinnerliga.

Om något, slår det mig, framstår om något, att det minsann krävs mer att skriva en bok än av de små nätta färdigt utnötta eller helt totalt slitna söndagskolumner Ingström brukar kunna syssla med som litteraturredaktör och kolumnist om diverse frenetiska författarsamband på Hundlushufvudstadsbladet och vara troget poänglöst poängvärt värdig sin alltid kolumnen. Varför anstränger sig då inte Ingström? Hade gärna för mig fått skriva en hisnande bra bok, förunnat, visat att hon som litteraturredaktör minsann kan det hon tröskar, att jag då fått berömma och finna kritik som verkligen bitit och varit att underbygga i flera veckor, hade jag fått häpna och inse någonting. Ja kära läsare, säcken tom, och låt er för allt inte förledas tro eller luras, att jag undertecknad vore opprörd på något enda sätt över boken, att provocerad, då verkligen inte det minsta det, icke för fem cent.

Köp den inte. Säger helt enkelt till om en genuin oppfattning här, med hjärtat på rätt ställe, mer som jag gärna sagt i detalj dessutom, får kanské återkomma om Ingström slår på brösttrummor och sniffar långstrumpa. Vet säga försport redan, att i en roman med nerv, vilken senare utkomma i år på h;ström Text & Kultur, en "Första skarabéerboken", har vi någon med näsa, en Pia Nåntingström på nåd, i fredens krigsskildring, finns angripen agera djupt skakande skildrat, rik på förträngd fåfängadetalj och svår horribelgrej, i en sann målande hemsk skarabéeroperation mot Pariahundlushufvudstadsbladet och det spettade tornet om, i en allra alla tiders opprättelse för och lika attack om vem riktigt som fick sätta sista ordet fram störst om bästa bok, så aldrig mer ing mera rim. Och mer kan saken inte bli annorlunda hur mycket än spolar och spolierat till. Tyvärr sant, detta är en recension.

Stefan Hammarén
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Stöd Tidningen Kulturen - köp boken hos Adlibris eller Bokus.