|
|||
| Litteratur: Art Spiegelman, Maus. En överlevandes historia (två delar) |
| Kritik | |||
Ingen Tom och Jerry-lek
Att lära känna ens ena förälder först vid 30-års ålder, det är vad Art Spiegelman gör i - världens genom tiderna bästa (?) - seriesvit Maus. En dag åker cartoonisten ut för att hälsa på sin åldrande far vars dagar går åt till att räkna piller och gräla med sambon. Sonen vill en gång för alla reda ut varför hans far är så konstig och få honom att berätta om minnena från Auschwitz och koncentrationslägren där judarna behandlades som andra klassens krigsfångar i väntan på avrättning. Formen för ändamålet blir en seriebok. Som läsare får man följa med både i realtid (när boken tecknas) och i dåtid när Spiegelman träffar sin far. Det är inte svårt att förstå varför Maus belönades med Pulitzerpriset 1992, ett verk som Brombergs förlag förtjänstfullt nu ger ut på nytt i en samlad utgåva. Spiegelman ger pappan och mammans hela historia från de otäcka åren på 1940-talet. Han har valt att på antropomorfiskt vis avbilda nazisterna som katter och judarna som möss. Men det är ingen Tom och Jerry-lek som projiceras utan en av västvärldens största övergrepp i modern tid då över elva miljoner människor avrättades, varav sex miljoner var judar. Det är lika mycket en exposé över Förintelsen som en personlig berättelse om vad som hände; och där i ligger mycket av styrkan. Två av de få som överlevde Auschwitz var alltså Art Spiegelmans pappa Vladek och hans mamma Anja. Vladek är, till Arts stora förtvivlan, sinnebilden av Shakespeare-juden, en snål, konservativ och självupptagen man, som gör allt för att tjäna ett extra öre. Mamman är mer human och generös, men boken kretsar i första hand kring pappan då mamman tagit livet av sig decenniet tillbaka. Båda kom från rika familjer, vilket troligen räddade dem, då livhanken flera gånger hängde mutningsförmågan. Boken ställer många frågor och ger många svar, vilka skulle ta en hel uppsats omfång att redogöra. Det bästa sättet att upptäcka Maus på är att läsa den själv. Gör det. Gustaf Andersson
|















