|
|||
| Litteratur: Jill Tingsten Klackenberg, I skuggan av Tingsten, en släktberättelse |
| Kritik | |||
En roman om sveket
I Jill Tingsten Klackenbergs debut förenas form och smärtpunkt. Berättelsen om mamma Kajs barndom och vuxenliv - mamman dog för arton år sedan - är skriven med en djup andhämtning. Såsom relationen till Kajs far, författarens morfar, den intellektuelle mastodonten och chefredaktören för en av landets stora tidningar, bryts av och hålls kort, så tar också berättelsen gestalt. Kaj växer upp i överklassmiljö i svenskt 1930-tal, i en ekande paradvåning utan andra barn på ett daghem eller på husets gård. Pojken Johan i samma ålder gläntar på dörren till serveringsgången men Johan är hemhjälpens barn och får inte komma ut i salongerna för att leka. Ovanpå denna följd av klassamhällets apartheid leder föräldrarnas skilsmässa - ingen delad vårdnad då inte - till skuldkänslor hos barnet. Den som inte får lämna, lämnar, alltså tror barnet sig ha gjort något fel, alltså tror barnet sig inte värd att älskas. Skilsmässan förklaras inte för barnet, och hamnar följaktligen på barnets axlar. I sina brev till pappan kryper barnet av otillräcklighet istället för att vara anklagande och fyllt av vrede. Sökandet efter ett vittne som kan bekräfta och förlösa smärtan och ilskan formuleras i berättelsen som sökandet efter en frånvarande far. Och inte vilken far som helst: den berömde Herbert Tingsten. Men Herbert i all ära, uniciteten som kulturpersonlighet framstår som irrelevant. Att Herberts memoarer Mitt liv (fyra band) består av de egna liksom andra mäns göranden och låtanden samtidigt som de nämner det egna barnet på några futtiga rader visar främst på den grad av patriarkalitet som det svenska samhället stod i. Det hade varit en normbrytande handling om Herbert ägnat dottern större utrymme. Skyddslösheten hos den som erfar sig övergiven, oälskad, präglar Kaj - och därmed så småningom även Kajs egna barns tillvaro. Barnen levde med, och drabbades av, sin mors alkoholism, via mamman utsattes författaren för konsekvenserna av tidigare decenniers skiljaktiga villkor för människor av olika kön och socialklass. Jill Tingsten Klackenberg förmår tala, förvisso senkommet, men äntligen, för mamman som undervärderad människa och förbisedd dotter. Författaren ser sin mamma och bevittnar sveket; i den lyfta spegeln tydliggörs bilden. När författaren klär av sin släkt ger hon samtidigt sig själv ett vittne. Författaren skipar rätt - och blir upprättad. På egen hand bryter författaren med sin släkts psykosociala arv i ett på längre sikt mycket lojalt projekt. Dottern ställer sig bredvid dottern, barnet bredvid barnet. Lisa Gålmark
|

















