|
|||
| Litteratur: Elin Lindqvist, Facklan. En roman om Leon Larsson |
| Kritik | |||
Med hatet som arvedel
Det är en i dubbel bemärkelse explosiv personlighet som Elin Lindqvist skildrar när hon ger sig i kast med sin farmors far Leon Larsson, författare, poet och revolutionär anarkist som bildligt talat sprängdes inifrån av revolutionär energi, kampanda och hat mot samhället och inte bara skrev eldfängda dikter om att störta samhället utan också skaffade sprängämnen för att spränga banker och dessutom planerade att bygga en hemlig bombfabrik i centrala Stockholm. Det handlar om Leon Larsson anarkist och revolutionär i förra sekelskiftets Sverige som föds 1883 i Älvkarleby och som tillsammans med sin familj flyttar till Stockholm. Författarinnan Elin Lindkvist har i sin tredje bok vågat sig på att skildra den eldfängde släktingen i skönlitterär form. Leons pappa, filhuggaren Karl August hostar blod när de flyttar in i bostaden på Kungsholmen. I det trånga kvarteret doftar det avskräde och bränt kol och fadern dör snart. Modern Emma är 34 år när hon blir ensam med de fyra barnen. När sonen Leon växer upp oroar han sig mer för samhällets framtid än familjens eller sin egen och hans mor vill att han flyttar hemifrån då hon inte orkar med sonens alltmer vidlyftiga bohemliv som doftar och larmar på grund av för mycket cigaretter, sprit och prat och för lite inkomster. Det är en orolig tid i landet vid sekelskiftet. Storstrejken 1909 är på gång men ungsocialisterna vill ha mera handling. Allting går för långsamt. De politiska möten Leon deltar i får till slut sin egen dragningskraft och blir hans egentliga hem. Leon lever för dessa och där läser han bland annat upp sina explosiva dikter. Det är endast på grund av dessa tillställningar han härdar ut. Han avverkar flera arbeten men har svårt att nöja sig och känna arbetsro, det är för tungt, för enehanda och det leder ingenstans. Leon träffar Freja en tvillingsjäl som är högljudd och kavat och vill arbetarnas bästa och snabbt ska det också gå. Hellre Hinke Berggrens heta ungsocialister än Brantings långsamma färd. Freja är dotter till tunnbindaren Engström som är med och grundar det socialdemokratiska partiet. Tuberkulosen är utspridd vi denna tid och Engström dör på grund av lungorna och Frejas mor svär att aldrig svika honom. "Den känsla jag ärfde av fäder Som hungrat och lidit som jag Den följdes av trasiga kläder Och växte av hunger och slag" Dikten är första strofen ur Leon Lindqvists "Mitt hat" som han lämnar upp till tidningen Brand i juni månad 1904. Han är 21 år gammal och presenterar sig som smed, filhuggare och åskledarmontör när han överlämnar dikten till Hinke Berggren och får den publicerad. Leon blir snart en erkänd skald i landet långt utanför de anarkistiska kretsarna. Elin Lindqvist skildrar på ett intressant sätt den vingliga inställning som både Leon men också redaktören och agitatorn Hinke Berggren har till sitt revolutionära och till en början mycket verbala patos. Med modernt språkbruk skulle man kunna säga "mycket snack liten verkstad" när de gällde Berggren och sammaledes tyckte säkert Leons anarkistiska vänner i ungsocialisterna om Leon och de hade också kunnat placera ytterligare ett modernt epitet på Leon, nämligen golare. När Leon och några svenska och finska anarkister likt förtida Baader-Meinhofare planerar att göra bankrån för att skaffa pengar för revolutionens sak berättar Leon detta för Hinke Berggren som i sin tur övertygar Leon om att de måste gå till stadsfiskalen Stendahl och berätta. Denne myndighetsperson var en mycket god vän till Berggren och de två går dit. Berggren redogör inför fiskalen om att några anarkister bland ungsocialisterna ämnar spränga banker på Odenplan och Nybroplan vilket leder till att polisen omedelbart häktar de inblandade däribland Leos bror Emerik. Elin Lindqvist har inte riktig kunnat bestämma sig för om det skulle bli en roman eller en dokumentär. Hon känns allt för bunden vid det dokumentära materialet och vågar inte riktig släppa taget och förlösa den dramatiska elden i gestaltningen och detta blir romanen lidande på och därmed också den hatiska eld som Leon bar och som inte riktigt får sitt rättvisa utlopp och sin adekvata gestaltning. I ett par passager närmar det sig dokumentären eller biografin. Man skulle väl kunna kalla romanen för en hybrid mellan en roman och en dramadokumentär. Elin har i en intervju gett en viss förklaring till dilemmat: Själva skrivandet kändes lite farligt. Jag frågade mig själv vilken auktoritet jag hade att bestämma hur det gick till i vissa situationer som inte gått att belägga med fakta, men Facklan är ju en roman och inte en biografi. Den skillnaden var viktig för mig eftersom jag omöjligtvis kan veta exakt vad som sades vid alla tillfällen jag beskriver i boken. Men letandet i arkiven och släktens gömmor har inte varit förgäves. Det är ett stort arbete Lindkvist genomfört med att ta fram fakta och det har blivit en mycket intressant skildring av en spektakulär personlighet och en minnesvärd diktare. Benny Holmberg
|















