|
|||
| Litteratur: Claudie Gallay, Brottsjöar |
| Kritik | |||
För den ornitologiskt fåkunnige finns inget i boken som skorrar
Så ensidigt anglosaxiskt och dystert ställt för översättningslitteraturen är det trots allt ännu inte. Gällande den franska har vi till och med ett förlag som helt ägnar sig åt saken. Sekwa är namnet, skapat efter den fonetiska skriften för "C'est quoi?" Också Elisabeth Grates utgivning har franska översättningar som huvudnummer. Av de större förlagen bjöd Norstedts på en av höstens mest minnesvärda: Phillipe Claudels Brodecks rapport. Wahlström & Widstrands aktuella bidrag heter Brottsjöar som handlar om en kvinnas förlustbearbetning. Då hon bara är ett "jag" i boken väljer jag att kalla henne Claudie Gallay, vilket är författarens namn. Det "du" hon samtalar med är mannen som övergivit henne. Hur, blir inte uppenbarat förrän en bra bit in i berättelsen som mycket långsamt växer fram, försöksvis och liksom trevande. Scenen är en liten ansamling hus i det yttersta havsbandet av Normandie. Ett värdshus, ett café, fiskare och några andra udda existenser. Åker man dit brukar det vara för att besöka den berömde poeten Jacques Préverts sista bostad och grav, om man nu inte bara vill erfara en tillspillogiven trakt helt i havets och vindarnas våld. Men Claudie, som tog två sabbatsår och ändå trodde hon skulle stryka med i kärlekssorg och övergivenhet, har kravlat sig till denna sista utpost som fågelobservatör, anställd av Ornitologiska Centret i Caen. Med det karga landskapet kan hon smälta samman, sova, äta, vandra och gråta, få sitt inre raseri beledsagat av havets ursinne. Boken inleds ändå hoppingivande: "Första gången jag såg Lambert var dagen när den stora stormen kom." Att så där omedelbart peka ut namnet på en man antyder möjligheter, även om saknaden av den förre oändligt länge blockerar en öppning. Fortfarande är tilltalet "ni" mellan Claudie och Lambert när bara tjugotalet av de 477 sidorna återstår. Då har också Lamberts förlusthistoria börjat klarna. I själva verket är det den som utgör huvudberättelsen. I hans fall handlar det om att ha mist sin lillebror och sina föräldrar vid en förlisning 1967 när Lambert bara var tolv. Varför och av vem släcktes fyren som åstadkom skeppsbrottet? Med den frågan inleds undersökningen som i samtal och möten med de äldre i byn småningom vinner klarhet. Inte minst är det berättarjaget som engagerar sig - antagligen som ett sätt att distrahera den egna sorgen. Men hon gör det mest på egen hand utan att i samtalen med Lambert få något vidare fäste. Så mycket finns att säga, men i den skörhet som råder väljs hellre ordlös tystnad. Vi möter fler romangestalter under vägens gång, nyansrikt porträtterade och liksom Claudie och Lambert levandes i minnen av förluster. Eleganten Monsieur Anselme odlar hängivet poeten Préverts eftermäle. Gamle Théo borde ha gett sig hän i kärleken till Florelle och lämnat den han gifte sig och fick barn med. Visst grämer det även Florelle, men mer sörjer hon hela sin familj som havet tog. Och hon saknar barnen från barnhemmet, inte minst Michel, som hon adopterade, men som en dag bara gick sin väg. Det hela är en vacker historia om hur stora känslor i parallella själar kan kortsluta varandra, om hur upplevelser av förluster och svek kan vara så starka att de lägger hinder i vägen för nya passioner att blomma. För alla kringlevande är det alldeles uppenbart hur landet ligger, medan de "drabbade" står där hjälplöst blinda och handfallna. Synd bara att ornitologin i boken hanterats så fumligt. Berättarjaget ska ju föreställa fågelexpert och borde därför ha undvikit oprecisa uttryck som "ett dussin vildgäss" eller "en liten fågel". Och "blåsänder" hör inte den europeiska fågelfaunan till. Bläsänder däremot. Översättare eller förlagsredaktör kunde ha kostat på sig experthjälp. För den ornitologiskt fåkunnige finns dock inget i boken som skorrar. Tommy Sundin
|
