|
|||
| Litteratur: Helena Granström, Osäkerhetsrelationen (vers-roman) |
| Kritik | |||
Ordets ingeniör Helena Granström
"Himlens blå är ingenting annat än en färgseendets blåtira, en hematom efter fotoners hjärtslag mot pupillen. // Sådana är de, dina ögon: blinda skalders enfaldiga skönsång. Det du tror är himlens blå är bara ljudet av din kropp som sjunger för dig". Så skriver Helena Granström på första sidan i Osäkerhetsrelationen, en versroman som utforskar det oändliga, det otroliga och det omöjliga. Karaktärerna i boken är en grupp forskare: Werner Heisenberg, Erwin Schrödinger, Niels Bohr och Albert Einstein. De rullar fötterna under tebordet, dammar med fingrarna i krita och gestikulerar under en poppel i stadens utkant. Alla är de fulla av självsäkerhet och öser tvivel över de andras teorier. Upplägget kan tyckas knastertorrt, men Granström, som själv är kvantfysiker och matematiker, hanterar hypoteserna och dispyterna med genomlysande humor och språklig precision. Till Heisenberg vänder hon sig med ett personligt du-tilltal och fångar rytmiskt hans vilja och vånda med sin falkblick. De övriga benämns med enbart en bokstav och gestaltar själva sina tankebanor genom fräsande repliker och yviga gester. Det var 1927 som Heisenberg formulerade osäkerhetsrelationen, en princip som högst förenklat innebär att man inte samtidigt och säkert kan bestämma exempelvis position och rörelsemängd hos ett objekt. Ju noggrannare den ena storheten, som det tydligen heter på fysikspråk, är känd, desto osäkrare blir den andra. I Granströms händer blir osäkerhetsrelationen både en bild för hur forskarnas sammankomster tar sig ut och för hur den moderna vetenskapen växer fram. Men inte behöver man studera kvantfysik för att kunna ta till sig boken. Granström smörjer de snåriga formlerna i vardagens bedrägliga självklarheter, placerar x och y i ljudande danser och fokuserar på hur ordens vridningar påverkar tolkningen. Osäkerhetsrelationen är på många sätt en märklig roman, men den bygger på ett uppfriskande kontrastarbete och en oemotståndlig språklig spänst. Det gör den både laddad och stilfull. Jonna Fries
|
