|
|||
| Litteratur: Maria Nikolajeva, Om hur jag växte upp under diktaturen |
| Kritik | |||
Maria Nikolajevas äventyrliga liv
Maria Nikolajeva föddes i en extremkonstnärlig släkt i Moskva 1952, far musiker och professor vid konservatoriet, mor konstvetare. Det var alltså fyra år före Chrustjevs stalintal på partikongressen då Gulag definitivt öppnades. Mängder av släktingar hade förvisats för att farmorssidan invandrat från Tyskland på 1770-talet och många var förmögna eller adliga.
Sina första somrar tillbringade hon på ryska stäppen hos sin förvisade farmors mor, som inte förrän efter 1956 fick hälsa på i Moskva. Farfar överlevde mirakulöst vid 17 år när hela övriga skolklassen arkebuserades i fängelse. Han inledde hemligt uttalat den opportunistiska anpassning till sovjetmakten som skulle ge honom musikkarriären, men i hans dagbok framgick att han avskytt regimen. Denna överlevnadskonst kom också i mycket att gälla Maria: aldrig säga vad hon egentligen tänkte, ständigt godta byråkratiska absurditeter, utveckla ett sjätte sinne för var säkerhetstjänsten dolde sig. I Om hur jag växte upp under diktaturen ( Norstedts) stakas denna anpassningskonst ut men tecknas också skissartat ett mycket märkvärdigt liv: Maria kom via tolkuppdrag och filmvetenskap i kontakt med svenskar, blev professor i litteraturhistoria i Stockholm med barnlitteratur som specialitet, gifte sig hit (med Staffan Skott) och kom av alla ställen att bo i Fagersjö i södra Stockholm, en miljonprogramsö i "Rostsverige" vars centrum nu är fullständigt rivningshotat. Idag avslutar hon sin akademiska karriär som professor i barnlitteratur i Cambridge, mor till fem barn och mormor till tio barnbarn. Boken är varken särskilt analytisk eller särskilt litterär, utan just en sagoliknande krönika om ett sagolikt liv, med inslag av vald naivitet, självironi och en mot slutet stegrad häpenhet över att det gick som det gick. Denna häpenhet råkar ju vara analog med allas vår känsla inför utvecklingen i Ryssland. Berättelsen får en (omedveten?) undertext som mynnar i den avslutande sagan om Renata och Sjökungen, där Renata också efter sitt tredje besök i hemlandet stiger ner till sin nya identitet på havsbottnen, denna gång för alltid. Sovjetsystemet stelnade i en absurd självrättfärdighet, grundad i den ursprungliga utopins glans och den obestridliga segern i andra världskriget. Men just hur detta "stelnande" gick till och såg ut undandrar sig hittills historikernas mödor. Nikolajeva sticker inte under stol med att det vid sidan av all drakonisk bestraffning också fanns ett belöningssystem: medlemmar av konstnärsförbund fick tillgång till sommargårdar, "facken" delade ut matpaket, höga akademiker hade sin egen bostadsnorm - tjugo kvadratmeter extra utöver standardnormen nio kvadratmeter per person. Gränsen för trångboddhet ansågs gå vid fyra. Även på sjuttiotalet bar man på sig en nätkasse, kallad "utifallatt". Plastpåsar saknades eller sågs som dyrbarheter. Snabbköp saknades och kött, fisk, mjölk, grönsaker, bröd måste köpas i varsin butik. På det enstaka matvaruhuset Jelisejev var det ordnat på samma sätt. Köandet vid olika kassor tog timmar också där. Enligt författarinnan tilltog varubristen även på sjuttiotalet och det gällde att handla i förbifarten när något fanns inne: mandariner, färsk karp, saltgurka, ärtor. Då måste man ha "utifallatt". Långt ute i Moskvas förorter öppnade en jugoslavisk diversemarknad dit man fick ta sig i gryningen för att köa i timmar för så exklusiva varor som stearinljus, kulspetspennor, anteckningsblock, badankor, nappar, nätstrumpor. Kön såg till att dagens leverans fördelades rättvist och varubyten skedde hela tiden bland de väntande. För att få köpa James JoyceZs Ulysses i bokhandeln behövde man ett intyg från sin arbetsgivare att den behövdes för arbetet. En rund stämpel på detta papper var bättre än en trekantig; utfärdaren hade större auktoritet. Ändå uppstod förlägen tvekan i bokhandeln och det hela blev ett ärende för chefen. Boken är fylld av sådana belysande episoder. Det slår mig att dessa rapporter om sovjetiskt vardagsliv på sjuttiotalet säger mer om varför Jeltsin kunde triumfera där på stridsvagnen 1991 än intellektuella, tvångsmässiga debatter om vem av Hitler och Stalin som var mest djävulsk i sin våldsanvändning. Ändå finns stor plats för oförställd förundran, över Maria Nikolajevas märkliga liv och de tvära kasten i rysk historia. Tomas Löthman
|
