|
|||
| Litteratur: Susanna Alakoski, Håpas du trifs bra i fengelset |
| Kritik | |||
En käftsmäll på svensk kriminalvård
Hoppet är det sista som lämnar människan, säger ordspråket. Men att hoppet ändå kan sitta långt inne och faktiskt också vara förknippat med outgrundlig rädsla är Anni, berättarjaget i Susanna Alakoskis nya roman, alltför medveten om. "Det där med hopp är något jag förvarat länge i en kopparkapsel på djupborrad plats, inne i det hårda berget. Efter så här många år är hoppet försumbart. Kopparkapslarna omges av en buffert av bentonitlera". Ändå kan ibland ett pirr uppstå i bröstet, erkänner Anni, som stora delar livet levt i oro och vrede kring brorsan Samis drogindränkta leverne som kantats av perioder på behandlingshem eller i fängelser. Men det kanske värsta av allt har varit de tider, långa tider, då han inte hört av sig och hon inte vetat ett smack om han lever eller är död. Det finns något direkt drabbande i Alakoskis prosa i Håpas du trifs bra i fengelset. Den har en glöd hetare än i hennes Augustprisvinnande debutroman Svinalängorna från 2006. Men mycket går igen också; underifrånperspektivet, klassditot(inte samma sak, faktiskt), drogerna som all jävlighets moder, men också, vilket är viktigt, humorn. För mitt i eländet glimmar den till, en av mänsklighetens viktigaste livlinor. Och jag ska äta upp...något om inte skildringen av Annis avslutande konfirmationsdag blir en sorts klassiker, och definitivt något att se fram emot om boken blir film. Tragikomisk är bara förnamnet. Det stundtals tragikomiska till trots är Alakoskis roman en bok mitt i tiden och samhällsdebatten. Och en käftsmäll på svensk kriminalvård. Och på ett allmänt, "folkligt", tyckande att det daltas för mycket med brottslingar. Ingen är predestinerad att bli brottslig eller förstöra sitt liv genom att gå ner sig i droger, menar Alakoski genom berättarjaget Anni. Allting måste sättas i ett sammanhang, är budskapet. Och alla kan drabbas, även om det är större risk att trilla dit för en som Sami eller Anni, med efternamnet Nieminen, som kommer ur socialgrupp tre och växt upp med våld och svårt, i synnerhet pappan, supande föräldrar. "Du ville, men vi hade inte pengar", säger Anni i sin i minnet ständigt pågående dialog med brodern Sami som tidigt genom "bristande koncentrationsförmåga" och allmän stökighet placerades i Observationsklass och där fick lära sig relationen mellan en över-och underordnad. Men det var en placering som förvånade Anni, för hon visste ju att han, Sami, egentligen, inte var "sån". Håpas du trifs i fengelset är en roman som rör sig över tid och rum. Anni, som tidvis bor på fosterhem, växer upp till kvinna, får jobb men byter ofta, gifter sig och får barn. Något som också Sami har efter ett kort men bortdrogad relation. Åttiotal blir till nittiotal och med det sker historiska, politiska och sociala händelser av större och mindre slag. Jugoslavien faller sönder i ett blodigt inbördeskrig, och Estonia går under och tar med sig över 800 människor i djupet. Det tröstar Anni som i den stora sorgen för tillfället känner sin egen mildras. Och det är en känsla som består när hon jobbar på Invandrarverket och träffar människor på flykt. En Ahmed, Irina eller allt vad de heter får också Anni att tänka på sin finska bakgrund och att hon en dag borde berätta för dottern Jenna om de fyra krig som sedan självständigheten rasat i de tusen sjöarnas land. Alakoskis andra roman är en berättelse med känsla av autensitet och byggd av en person som "vet vad hon pratar om". Den intensiva drabbande första delen tonar ner eftersom, och med det intresset för mig som läsare. Men den släppar aldrig taget. Jag vill veta hur det går, eller går, de som varit i drogers våld är ju aldrig helt fri. Och kanske heller aldrig en anhörig, som Anni, vars innersta känsloliv formats så av sin bakgrund och en riktigt riktigt kär människas trassliga livsväg, brodern Samis, den "förstfödda". Håpas du trifs i fengelset torde vara taggtråd i munnen mången vurmare av hårda tag. Det samhälle och den samhällsanda som reflexmässigt kräver hårdare tag och livstid och gärna demoniserar "han som gjorde det och det", får sina fiskar varma i Susanna Alakoskis roman. Man kan ju alltid hoppas på en efterföljande debatt. Ingemar Nilsson
|
