|
|||
| Litteratur: Ola Wikander, Orden och evigheten: Tankar om språk, religion och humaniora |
| Kritik | |||
Den svenska gammelhumanismens eget wiz-kid
I introduktionen till denna lilla essäsamling skriver författaren och språkvetaren Wikander att han har velat skriva om både högt och lågt, det vill säga om å ena sidan filosofi och religion och å andra sidan sådant som tv-spel och hårdrock. Detta gör han i ett trettiotal kortare essäer i vilka man kan läsa om hur latinet inte alltid används helt korrekt av goth-rockband, hur programmerarspråk fungerar, om världens äldsta sagohjälte Gilgamesh "och hans breda öron" och diskbänksrealismens svenska. Bäst är dessa essäer när de ger en inblick i texter och språk som vi vanligtvis inte stöter på. Mindre bra är de essäer som grundar sig på författarens egna, lite dammiga inställning till humaniora. De resonemang som växer ut ur denna inställning utmynnar i den inte helt purfärska idén om att forskning om vissa saker (läs: döda språk) är gott "i sig". Ola Wikander är den svenska gammelhumanismens eget wiz-kid. Han är språkbegåvningen som med boken I döda språks sällskap (2006) intog en central plats i det samtal om språk som på senare tid tilldragit sig stor uppmärksamhet från allmänheten. Wikander "behärskar ett dussin döda språk och ett antal levande," vilket man från förlagets sida inte missar att påpeka på omslaget till denna essäsamling. Denna osedvanliga språkbegåvning kombinerad med en talang för författande (vilka inte nödvändigtvis alltid går hand i hand) gör att Wikanders essäer stundtals inger en känsla av att man som läsare just fått ett unikt tillfälle att blicka in i avlägsna hörn av litteratur- och språkhistorien. Tyvärr medför den lite konservativa och mossiga attityden till objekten som studeras och diskuteras att essäsamlingen som helhet inte blir riktigt så fascinerande som den annars skulle kunna vara. Nicke Hållén
|
