|
|||
| Litteratur: Björn Håkanson, Jag Ensam. Mitt skrivarliv för debuten |
| Kritik | |||
Författaren är sitt eget objekt
Hormoner och storvulna framtidsdrömmar. Pubertet och själskramp. Ensamhet och ett sökande efter identitet och tillhörighet. Tonåren kan bära på många plågor. Tidigt kommer Björn Håkanson i kontakt med en litterär och självreflekterande högspänningsledning inom sig själv. Den pockar och kräver ställningstagande och allvar med en besvärande intensitet. Modernismen blomstrar för fullt med namn som Erik Lindegren och Karl Vennberg och "den nya kritiken" från USA har börjat sitt triumftåg över Europa. Själv drar han sig under långa perioder undan, söker sitt eget sällskap, och fyller anteckningsblocken med diktförsök, dagshändelser, självanalyser och diskussioner kring frågor om livet, döden och litteraturen. Björn Håkanson, född 1937 i ett småborgerligt hem där fadern var veterinär och modern hemmafru, skriver nu sina memoarer. Första delen "Hur det började", som hade drag av skönlitterär gestaltning, kom för fem år sedan. Den nya volymen "Jag Ensam" är mer traditionell till sin uppläggning, även om han valt den försiktiga genrebeteckningen "bildningsroman". Tonen i boken är märkligt korrekt, nästan stram. Här finns en strävan efter objektivitet som är minst sagt ovanlig i memoargenren. Författaren är inte enbart den unge blivande författaren. Han är sitt eget objekt. Björn Håkansons sätt att pendla mellan "jag" och "han" framstår som lätt besynnerligt. "Jag Ensam" skildrar vägen till författarskapet. Om tvivlen, osäkerheten och längtan efter att ändå - trots en del motgångar - våga språnget och inte inordna sig och nöja sig med universitetsstudier och ett liv som till exempel lärare. Redan år 1951, när han år kommer från Uppsala till Linköping där han går på läroverket, öppnar sig friheten att ostört få ägna all ledig tid till skrivande. Han får ett eget rum inne i staden för att slippa resorna till och från Klockrike där familjen bor. Bokens naturliga höjdpunkt är tiden han som ung tillbringar i Paris. Han ger sig av - trots föräldrarnas protester - med block och penna. Han är tjugotvå år och har själv jobbat ihop pengarna. I slutet av augusti 1959 kliver han på tåget, tillbringar fem veckor på luffen i framför allt Tyskland. I början av oktober anländer han till Paris och efter ett tag får han äntligen tag i ett eget rum på Rue du Sommerard mitt i Quartier Latin. Björn Håkanson citerar långa partier från sina dag- och anteckningsböcker. Ynglingens allvar går inte att ta miste på, det är sympatiskt genom sin kompromisslöshet. Ett problem med "Jag Ensam" är dock att även författaren idag, vid sjuttiotre års ålder, tar tonåringen och sig själv på exakt samma stora allvar. Det blir en aning tröttsamt att läsa då inte många kan dela författarens ansenliga intresse för sitt föremål. En större distans, fler utblickar, hade lätt kunnat förhöja värdet av boken. Samtidigt är det sympatiskt att Björn Håkanson inte sviker den unge man han en gång var. När han sedan återvänder tillbaka till Sverige blir framställningen rapsodisk, raskt på några få sidor redogörs för hur han är med och skapar den på sin tid viktiga tidskriften "Rondo", hur han alltmer kommer in bland och rör sig lätt och ledigt bland kultursveriges ledande klickar. Han debuterar 1962 med diktsamlingen "Rymd för ingenting", tillbringar "23 år på Aftonbladets kulturredaktion". Han gifter sig och som snöpligt antiklimax skriver han: "Vi tillhörde en ny, ickebohemisk, nyktert kreativ och analytiskt intresserad författartyp med trygg medelklassbakgrund som fann sig rätt väl tillrätta i samhället". Ungdomens drömmar och visioner är plötsligt långt borta. Crister Enander
|














