|
|||
| Litteratur: Percival, Västerlandsfärden. En hednisk historia |
| Kritik | |||
Fakta samlar sig som stockar i en flod
Denna bok liknar inget jag tidigare läst. Den associativa färden genom tid och rum går inte bara över stock och sten utan också över nutid och dåtid, verklighet och fantasi, genom medvetandet och ned i undermedvetandet i en inre och yttre färd. Jag har alltid tyckt mycket om den franske Nobelpristagaren Claude Simons girlanger till meningar som lindar sig som associerande blomsterrankor runt medvetandet och far iväg i frossande varseblivningsorgier bort i eviga parenteser. På samma sätt uppstår kalejdoskopeffekter och spegellösningar genom Percivals associationsteknik som blir till minnesbildernas dans där situationsnedslagen i en dåtid länkas i kedjor och bär iväg musikaliskt med teman och omtagningar i ett slags partitur av komposition med alla små associationer, upprepningar som dyker upp, ord som tvagas, kantstötta i upprepad användning. Jag får ändå en känsla av något bekant med själva upplevelsen, karaktären på den, sättet på vilket den far fram, att det associativa är styråra och det konkreta är material, flodvågsunderlag, matnyttig bråte. "Västerlandsfärden. En hednisk historia. Ur en hednings efterlämnade skrifter" är en ianspråktagande roman som tar oss med bakåt i tiden i en resa från Norrbotten till Afrika, från Kina till Paris och vi möter bland annat författaren och Nobelpristagaren Samuel Beckett. Percival hade en lång bekantskap med Beckett fram till dennes död 1989 bland annat genom brevväxling och har också översatt verk av Beckett till svenska. Västerlandsfärden som gavs ut på Norstedts redan 1965 återkommer nu i reviderad upplaga på CKM:s förlag med tillägget "En hednisk historia" i titeln. Författaren Percival (tilltalsnamn och efternamn) är också bildkonstnär, musiker, essäist, dramatiker, översättare och poet och presenterar nu detta associationsverk om tiden och existensen skildrat utifrån en kamelskötares vida horisont. Egentligen är det en resa genom en evig medvetandetour där denna berättarteknik fungerar som en tjänlig karusell som fångar upp dåtiden med sin envetna körning, sin påhittighet och sin upprepningscirkus. Här och var ligger associativa receptorer inplanterade : "I Liverpool dansade man.... ", Och sedan kommer utbrottet i det lekande länkandet: "Läkarna dansade, professorerna dansade, före detta ingenjörspoeter dansade, gamla redaktörer dansade, psykiatrikerna dansade. Produktionen skar ned. Lyxkonsumtioner minskade. Kosten blev naturligare. Industrierna producerade mest sådana ting som underlättade kommunikationerna. I skolorna var den yttre rytmen lika viktig som den inre. Den som ville dansa fick dansa..." Det associativa blir till en evighetsresa som aldrig når målet men blir till en överväldigande livsbejakelse trots livets motsträvighet, att livet inte skänker några enkla lösningar för en ivrig sökare. Denne får istället stå där vackert med mössan i handen och se alla livets begivenheter passera revy i väntan på den eventuella undergången men under tiden kan vi alltså roa oss och det gör Percival. Han både roar och oroar, alltid med en mycket påtaglig glimt i ögat då man i stunden inte alltid vet vilket väderstreck resan skall gå, men det är just då som flighten meddelar: "sitt lugnt i stolarna, kapten Percival landar oss strax i intigheten". Här finns upptakter till tusentals oberättade verklighetssagor, urbana och perifera som passerar revy och färgar av sig. Är det inte Ragundadalens solnedgånger så är det Afrikas savanner och öknar. Och solen går ner överallt hos Percival och den går alltid upp igen förhoppningsfull som alltid, i nutiden och dåtiden, i norr och söder. Percival tar oss genom kamelskötarens öga för att se den västerländska kulturens dans på nytt sätt i de små detaljerna av både gammal vardaglig vardagsmat och långtida filosofisk skåpmat ur vilket han lockar ny upplevelse. Sanden och tomheten är den begynnande utgångspunkten för kamelskötarens perspektiv när denne reser bort över nejderna, tar sig runt det hela och söker ett tema och slutför det hela i att det är sanden och tomheten som slutligen är temat. Detta efter denna avgörande och långa resa runt i alla sinnen, runt i alla ting, runt i alla geografier, runt i alla minnen. Så uppnås sanningen- tomheten. Om detta kunde han säkerligen skriva ytterligare tusen och en sidor i denna tingliga värld full av idéer, projekt, situationer, föresatser och tillfällen. Allt blir till en mäktig brygd som ger en allt skönare bouquet desto längre kokningen pågår. Percival har sagt i en intervju att:- Vägen är hela tiden mitt mål, kanske man kan säga. Orden skapar mitt liv och livet skapar mina ord. Benny Holmberg
|
