Två recensenter för Gunnar Blå
Gunnar Blå · Övervakningen: minnet av dig
Förlag: Vertigo · ISBN: 97891-85000494.
Crister Enander och Benny Holmberg har läst Övervakningen: minnet av dig skriven av erotomanen Gunnar Blå.
Det avvikande. Det frånstötande. Det äcklande.
Hans namn är Gunnar Blå. Hans kanske största intresse – om han är en man som ens är förmögen att äga några intressen – är erotisk litteratur och dess praktik. Hans liv är grymt. Ödet har varit hårt. Allt går honom emot.
För honom finns ingen hjälp, ingen nåd, ingen mänsklig eller gudomlig barmhärtighet eller förlåtelse. Han är ensam. Han förblir ensam. Varje desperat försök, varje trevande efter att ta sig ur sin isolering och nå andra människor är dömda att misslyckas.
Gunnar Blå, denna pseudonym för förläggaren Carl-Michael Edenborg (det lutar jag personligen åt i alla fall), har tidigare bland annat gett ut novellsamlingar och romaner. Inte minst då de två tidigare böckerna i ”Tredje systertrilogin”: ”Den tredje systern” och ”Gå ner för trappan”. Nu utkommer den avslutande delen i den tragiska triptyken. ”Övervakningen: minnet av dig” är dess titel. Det är en pastisch på – eller en kärleksfull genomförd drift med – den sortens spionromaner som skrevs under Kalla krigets allra mest djupfrysta dagar och frostiga nätter.
Ty vi rör oss bland mörkrets varelser och lidelser, bland de aparta människor som befolkar nätterna med sina förtärande behov och förväntningar, sina allra svartaste drömmar och förvrängda förhoppningar. Här härskar paranoian.
Gunnar Blå har efter förra romanens traumatiska händelser förlorat inte enbart sin vänsterarm (som hans monstruösa dotter fick äta upp), ett öra, sitt manliga bihang utan även sitt minne. Han tror sig nu heta ”Carl”. Han sitter denna bistra novemberdag på ett av Paris många kaféer. Och snart befinner han sig ute på en besinningslös resa – en veritabel flykt och jakt efter Magdalena Chleops – genom Europa med korta uppehåll bland annat på ett antikvariat i Prag och en uteservering i Venedig, vidare genom Neapel, Vesuvius topp och Palermo och hamnar sedan när resan och boken närmar sig sitt slut i Tanger och därefter på Hotel Royal i Fés.
Han tycks uteslutande livnära sig på kaffe och brustna illusioner, en okuvlig längtan efter en närhet han inte fullt ut förstår vari den består och sur piprök och alldeles för många glas Fernet Branca. Självfallet lider han dessutom denna gång av svårartad magkatarr, det är ju trots allt en spionroman – som i vissa avseenden för tankarna till Charles Bukowskis ”Pulp”, också den en sorts kärleksförklaring och drift med deckargenren.
Gunnar Blå, författaren, äger en driven stil. Språket är rappt, förrädiskt enkelt men drabbande med sin svulstiga precision och hämningslösa glädje för det utsvävande och burleska. Han utforskar regioner och skikt inför vilka där den vanliga litteraturen i regel gör halt.
Det avvikande. Det frånstötande. Det äcklande. Det som till vardags kallas perverst är det normala för Gunnar Blå. Hans liv är ett liv som levs på andra sidan av den alltid lika fiktiva vanligheten eller vardagligheten.
Genom att vända ut och in på ordningen lyckas han skapa en skräckspegel av vår egen tid. Ytterst handlar trilogin om hur människan i det senkapitalistiska samhället, där inget utrymme finns kvar för det egensinniga och eller personliga, där all originalitet i effektivitetens och vinstmaximeringens heliga namn hyvlats bort, helt reduceras till en vara bland andra varor. Samma sak med drömmar och drifter. Allt går att sälja. Allt går att köpa.
Ensamheten är den enda gemenskap som återstår då en försäljningsprodukt inte kan förstå en annan produkt. Gunnar Blå reduceras inte enbart andligen. Till och med hans kropp har berövats honom, lem för lem. Nu angrips även hans sinnen – lukten, smaken och även, det sista som återstår, känseln riskerar att tas ifrån honom. Den sista drömmen han kan drömma är drömmen om att få dö, att slippa existensen. Avslutningen är ett stycke skriven i den högre litterära skolan.
Gunnar Blå har vandrat en lång väg, från att ha varit en alkoholiserad förtidspensionär som levde under mottot ”det otäckaste jag vet är att vara mig själv” har han hunnit förvandlas till en närmast mytisk figur, en metalitterär symbol för det mänskliga lidandet i allmänhet.
Två återkommande teman genomsyrar romanen: minnesförlust och det orwellska övervakningssamhället. Gunnar Blås minnesförlust är en symbol för vår egen tids historielöshet, denna kollektiva förträngning av vad som är det bärande, själva kärnan i kulturen, litteraturen och konsten. Och att Gunnar Blå väljer att, i denna spegelvärld av spioner och skuggande av skuggor, försöka leva ett liv som i varje enskildhet tål att ses och analyseras av övervakarna är väl inte förvånande i en tid då varje telefonsamtal, varje mejl, varje elektronisk rörelse vi gör – köper bensin, lånar en bok, tittar på en film – är möjlig att registreras av anonyma vakande ögon i den nya Nattväktarstaten.
Det är fascinerande och osedvanligt styvt att Gunnar Blå får så mycket väsentligt sagt, eller snarare avspeglat genom att vrida upp fenomen i en hissnande och yrselframkallande spiral, av samtiden och vår egens tids förtvining genom att konsekvent försöka att vända ryggen åt den litterära realismen. Det är uppenbart att det burleska och skräckinjagande, det frånstötande och djupt äcklande är typiska för vår tid. Samtidigt, när jag sitter och bläddrar i de tre böckerna, så slår det mig: Att i detaljerna, i de konkreta beskrivningarna, är skildringar frätande exakta, realistiska ända in i märg och ben.
En sak är säker. Trilogin säger, mitt i alla samlagsscener och vidriga situationer, något avgörande och viktigt om den tid som är vår egen samtid. Dessvärre, måste man melankoliskt tillägga.
Crister Enander
En queer täckmantel i det patriarkala övervakningssamhället?
Det handlar om huvudpersonen ”Carl” som en blandmissbrukarnas Bond och kalsongrunkarnas alter ego, stump- och stympromantikernas banérförare, magmunsproblematikern in extenso men också strumpbyxlustens iscensättare och till syvende och sist den dolda lilla flickan som vill ut och leka, allt detta som instabila levnadsfaktorer i de dagliga referenserna. Det är glidande identiteter och disparat könstillhörighet. Och ”Carl” går i fälttåg, blir agent i eget liv, jagar väderkvarnar i sitt uppdrag, men inte fotat i egen dumhet, utan i kraft av egen svaghet, egen sorg, egen lust som tycks rikta sin udd mot patriarkatets övervakningssamhälle, med en stympkroppsestetik och ständigt återkommande magmunsproblematik som en exponering av den disparata personlighetens utträngande ur kroppen och iscensättande i den, att med detta helt enkelt redovisa den sårbara manligheten och den queera personligheten.
Det vilar en tung sorg över huvudpersonen ”Carl” i hans iver att vilja ha det bra. Att få ha strumpbyxor på. Att få vara en liten flicka om han så önskar. Vi känner igen det i egna små kalsong- och trosdoftande egenheter som inte förverkligas. Men han kräks snart ur sig sin plåga, sitt självhat.
Kräks upp allas våra instängda lustar eller pervertioner som aldrig tillåts komma ut.
Han håller i vykortet med den lilla mumien i klostret: Sankta Rosalie, död den 6 december 1920. Han ler mot det porslinsartade ansiktet. Han ser sig i spegeln. Vem är han? Den handgångne tjänaren till en annans själ? ”Carls” alter ego, eller tvärtom? ”Carl” som ett alias, som kvinnan i röd klänning, som Angelica Larsson, den bortgångna systern? Nej han vill bara vara en död liten flicka som vilar i frid och aldrig mer kan skadas. Han ser sin spegelbild bli ett offer, bli en strippa som klämmer på sina vårgårdar, bli utsatt för gängvåldtäkt, bli den som giftes bort mot sin vilja, bli den förtryckta och misshandlade kvinnan, bli allt det där i kvinnokroppen som blir utsatt för begär och hat. Han förvandlas. Blir till minne och glömska. Blir en död liten flicka som inte kan skadas. Vacker och vän sitter lilla ”Carl” i sängen och dricker mjölk och äter kex iförd sin fina röda klänning som en oskyldig liten flicka.
Författarpseudonymen Gunnar Blå avslutar sin litterära triptyk av solkiga och psykotiska irrfärder i patriarkalets klaustrofobiska övervakningsvärld med ”Övervakningen”, där den apostroferade ”Carl” irrar ut i Europa efter information eller efter eget liv och peeping-Tomartat och motsatsvis avlyssnar agenternas excesser i avlyssningsbunkrarna.
Gunnar Blå lyckas skapa en stämning av gamla halvfranska band och sedesam stympningsbondage sammanfogat i Bondinspirerade möten vid kafébord ute i Europa med märkliga personligheter som söker tolka in allt för mycket kring hans stympade kropp. Allt detta exponerar hans sårbara manlighet som inte är något annat än berättelsen om vår vanliga enkla kalsongrunkarkille i vår vardag som skruvats upp till hög litteratur genom Gunnars skimrande penna och ”Carls” sensuella närvaro som exploderar i den queera könstillhörigheten.
Det är ett sökande kanske efter dig, eller minnet av dig. Det eftersträvansvärda som var så gott, att tro sig vara och därmed uppfattas som att vara, att söka över världen, efter lyckan, efter dig. Där dig står för en identitet, en kanske ouppnåelig önskan om ett liv och en lust med den ultimata tillfredsställelsen. I strävan efter en lockande säkerhet i den egna livet där identiteten flyter in och ut i sina persona, ständigt övervakad och ständigt jagad av och i jakt på information. Är det inte elpriser att jaga så är det en partner i denna stora otäcka värld av tillkortakommanden, att helt enkelt jaga en egen identitet, där den queera personligheten ”Carl” visar på manlighetens bräckliga farkost .
När jag förpassas in i denna Gunnarvärld av metaforiska utgjutelser av skinkor som ”tämjs” , ”ögon ”som flyter omkring smutsiga pölar i ansiktet” slits jag mellan smärta och nyfikenhet och blir efter hand lycklig. ”Till slut en krusning i hennes läppar, de särade på sig, deras tunna hudar försökte i det längsta klamra sig fast vid varandra, till slut gled de i sär och en mörk skåra blottades och innanför den något stort och blött som rörde sig”. Jag är lycklig över att någon kan skriva så tilldragande prosa utan att låna sig till de vanliga infantiliteterna eller stereotyperna, lycklig över att någon kan kåta upp vardagen utan yviga spagatgester i performenssolkiga sängar. Gunnar Blås vardagssex är så inom sig och lustfylld att man bara följer med på resan. ”Övervakningen. Minnet av dig” har också den där puttrigheten som en god bok en höstkväll skall ha när man inte behöver något annat än just den och sig själv att syssla med.
Jag är översvallande inför en litteratur som kan skapa guld av sand. Ödmjuk inför en författare som vågar och förmår gestalta manlighetens svagheter och därmed hävda en bild av en konfliktfylld och trovärdig man. Och dessutom göra skön prosa av vrång verklighet.
Denna sista del förhöjer värdet av hela Tredjesystern-trilogin som en god avlagring gör och den sätter den sista piercingen i you-know-where för att ge en impuls till en återupplevelse av av alla de tre i serien. Spring och köp mina vänner, det här kommer att bli litteratur som man i framtiden kommer att ta fram i halvfranska band ( alternativt i halvfranska läsplattor) vid köksbordet och förklara för sin barn att en gång var det är obscena böcker men nu är det hög litteratur.
Benny Holmberg
Stöd Tidningen Kulturen - köp boken hos Adlibris eller Bokus.
|
