|
Skrivet av Crister Enander och
2010-01-22 kl. 19:00 |
 |
 |
|
|
Litteratur: Kurdo Baksi, Min vän Stieg Larsson
|
|
Kritik
|
Den dubbla recensionen
Kurdo Baksi · Min vän Stieg Larsson
Förlag: Norstedts · ISBN: 9113026151.
Crister Enander och Tomas Löthman har läst samma bok Min vän Stieg Larsson av Kurdo Baksi.
Stieg Larsson förtjänar sannerligen bättre
Här hemma, i vår egen Kråkvinkel av världen, har vi nog inte riktigt förstått hur stor och beundrad Stieg Larsson är i andra länder. Han håller sakta men säkert på att inta den roll som Björn Borg en gång hade.
Jag vet inte hur många gånger jag fått svara på frågor om honom när jag varit utomlands de senaste åren. Gå in i en italiensk bokhandel, en tysk, en schweizisk eller fransk – det är samma sak. Högst upp på topplistorna ligger en eller flera av de tre kriminalromanerna Stieg Larsson hann skriva. Böckerna ligger där i travar, och intresset lär inte minska efter filmatiseringarna.
I svensk press är det däremot pengarna – och nästan enbart pengarna – som dominerat, de enorma summorna (det handlar idag om bokförsäljning med en omsättning på över en miljard kronor) och arvet där Stieg Larssons familj står på ena sidan och på den andra Eva Gabrielsson, hans livskamrat alltsedan 1972.
Intresset är ofattbart stort. Det är drygt fem år sedan Stieg Larsson, den 9 november 2004, vid nyss fyllda femtio år avled av en massiv hjärtinfarkt. Den förtidiga döden har självfallet bidragit till att skapa myter kring författaren och författarskapet.
Stieg Larsson drev, som bekant, den antirasistiska tidningen Expo. Den var hans skötebarn liksom frågorna om jämställdhet, antirasism och ett intensivt engagemang mot kvinnoförtryck var de frågor som fick arbetsnarkomanen inom honom att arbeta sin hälsa sönder och samman. Samarbetet med tidningen Svartvitt – och förlaget med samma namn – inleddes 1993 då Expo stod på ruinens brant. Därmed påbörjades ett samarbete mellan Stieg Larsson och Kurdo Baksi.
Och nu utkommer Kurdo Baksi med boken ”Min vän Stieg Larsson”. Bråken var igång redan före den ganska tunna boken hunnit tryckas. TT:s Kenneth Ahlborn är upprörd över att Baksi framställer Stieg Larsson som en fuskande journalist som intervjuade närstående när det gällde kampen mot rasismen och Baksis felaktiga påstående att Stieg Larsson inte fick skriva speciellt mycket och att han skulle ha vantrivts gravt under alla de år han arbetade på Tidningarnas Telegrambyrå. Livskamraten Eva Gabrielsson är bestört över att Baksi vid upprepade tillfällen framställer Stieg Larsson som en bristfällig – ja, rentav dålig – journalist.
Som bok betraktad är ”Min vän Stieg Larsson” också ett minst sagt pinsamt misslyckande. Stieg Larsson förblir även efter läsandet en lika privat oåtkomlig människa som han var när han levde. Han avskydde offentlighetens ljus; han undvek ryggradsmässigt kameror. Det märkliga är att Kurdo Baksi inte tycks ha ägnat minsta intresse åt att försöka använda arkiv eller andra vanliga källor som står öppna för varje journalist. Han tycks inte heller ha gjort en enda intervju med människor som stått Stieg Larsson nära under olika skeenden i livet.
I stället berättar Kurdo Baksi minnen – trots att han redan i upptakten konstaterar att Stieg Larsson så gott som aldrig pratade om sig själv, aldrig nämnde sin barndom eller uppväxt eller delade med sig av erfarenheterna från sina många och långa resor världen runt. Därmed säger Baksi rakt ut att han egentligen inte kände Stieg Larsson. Han blir till och med förvånad när han upptäcker att Stieg Larsson gjort militärtjänst, för övrigt under två hela år som infanterist vid I 20 i Umeå.
Vad som i stället erbjuds är ett antal minnesbilder. De serveras med litet taffligt laddade och ansträngt ambitiösa skönlitterära stämningskapande skildringar av miljöer och situationer. De förblir dock inget annan påklistrad rekvisita och för snarast tankarna till en krystad dagbokskrivare. Journalisten Stieg Larsson hade gråtit över de bristande luckorna i resonemangen, författaren Stieg Larsson hade garvat åt de skönlitterära utsvävningarna och den exceptionellt duktige och drivne researchern Stieg Larsson hade gnisslat tänder i ilska över den katastrofala frånvaron av fakta och undersökning.
Samtidigt är det lovvärt av Kurdo Baksi att framhålla den politiskt engagerade Stieg Larsson. Det vore tragiskt om drivkrafterna för allt vad Stieg Larsson gjorde skulle försvinna bakom hans postuma deckarberömmelse. Grundstenarna i Stieg Larssons världsbild – orubbliga och aldrig föremål för minsta kompromiss – är rättvisekravet och alla människors lika värde. Och jämställdhet, solidaritet och oförtruten kamp mot fördomar, rasism och kvinnoförtryck förblev hans övertygelse även sedan han lämnat den organiserade vänstern.
Samma politiska teman utgör också grunden för hela hans Millenniumtrilogi. De är inte skrivna för att enbart vara förströelse eller litet kittlande underhållning för stunden. De vill övertyga, skapa opinion och belysa viktiga samhällsfrågor.
Men även här förfaller Kurdo Baksi alltför ofta till tomma retoriska gester. Han gör inga ansatser till att analysera eller fördjupa förståelsen av Stieg Larssons böcker. Hans huvudsakliga ambition tycks alls inte ha varit att göra Stieg Larsson rättvisa. En genant stor del av den tunna boken handlar mer om Kurdo Baksi än Stieg Larsson. Och vad ligger egentligen bakom följande märkliga sätt att uttrycka sig: ”Stiegs framgångar har också förändrat mitt liv. Jag är ofta inbjuden att föreläsa om Stieg runt om i Europa. Jag intervjuas så gott som dagligen av journalister från hela världen och blir inbjuden till Stiegs filmpremiärer runt om i Europa… Det känns nästan som att jag på ett bisarrt sätt har blivit en ambassadör för Stieg.”
I efterordet skriver Baksi i samma poserande sentimentala anda som karakteriserar det mesta i boken: ”Det är först nu, efter snart fem års sorgearbete, som jag förmått uppbringa tillräkligt med mod för att skriva om min vän och medarbetare.” I en intervju häromdagen sade han som svar på kritiken från Eva Gabrielsson: ”Hon ville skriva boken om Stieg först av alla, jag har väntat i fem år på att hon ska göra det och till och med erbjudit mig att spökskriva den. Nu skrev jag min bok före henne och då blev hon sur.”
Själv är jag riktigt sur över att boken ”Min vän Stieg Larsson” är så erbarmligt dålig.
Stieg Larsson förtjänar sannerligen bättre.
Crister Enander
Ett gemensammt antirasistiskt arbete
Kurdo Baksi var länge en av Stieg Larssons få nära vänner och förekommer t o m under verkligt namn som figur i Luftslottet som sprängdes, tredje delen i millenniumtrilogin. Vän med Stieg innebar alltid arbetskamrat, eftersom många vittnar om att Stieg alltid arbetade. Särskilt på natten, då de tre deckarna kom till. Stiegs och Kurdos snart sammanslagna projekt var dokumentation av svensk rasism i tidskrifterna Expo och Svartvitt.
Stieg Larsson kom från arbetarklass i Skelleftetrakten, blev som ettåring lämnad till morföräldrarna av försörjningsskäl. Morfar Severin Boström var känd för rättvisepatos och antinazism. När föräldrarna flyttat tillbaka till Umeå var fadern en tid biografvaktmästare och i biosalongen mötte Stieg första gången berättandet. På gränsen till vuxenlivet gjorde han ensam flera resor till Afrika. Han sökte till journalisthögskolan men kom inte in. Någonstans här kan vi ana grunden för hans ovanliga ansträngningar att visa världen att han dög: bortlämnad i en ålder när man lätt ger sig själv skulden, ratad från den bana han hoppats på när han som tolvåring fick sin Facit Privat.
Huvuddelen av Baksis bok handlar om det gemensamma antirasistiska arbetet, som han uppfattar som det väsentliga i Stiegs liv men inget som gick att leva på. Så i tjugo år hade han försörjningsarbete på TT under stigande missnöje med att inte få passande arbetsuppgifter, t ex att skriva om den rasism han så i detalj studerat, byggt upp arkiv om, ägnat kvällar och nätter framför skrivmaskinen. Dock fick han skriva läsetips om deckare och visade sig fullständigt inläst på de stora världsförfattarna.
Detta som vållat stort tamtam i media, att han ska ha intervjuat sig själv, får några rader på tre ställen. Berättelsen visar att han i skarp konflikt med sin arbetsgivare kanske någon gång förväxlade rollen på TT med den fria rollen som tidningsredaktör och -allt-i-allo. Det står att "en snabb titt i TT:s arkiv visar att han i egenskap av Expomedarbetare blivit "intervjuad" av sig själv fem gånger mellan åren 1992-1999". Baksi säger inte att det var någon genomgående metod. Andra gången det nämns och han talar om "tjänstefel" var när Stieg just sagt upp sig från TT och skrev som nyhetsmaterial om något av alla de hot från rasister han själv utsatts för och som också drabbat Baksi med kulmen då dennes lägenhet besköts. Konstigt att han inte skrev om Baksi.
Redan på nittiotalet gjorde Stieg Larsson provarbeten i deckargenren som han nogsamt förstörde. I millenniumtrilogin kom sedan alla trådar att löpa samman: hans djupa patos mot kvinnovåld, hans enorma kunskaper om svensk rasism, hans plöjning av all världens deckare, de insikter om it-teknologins förödande likgiltighet för privatlivets gräns som skymtar fram i Luftslottet som sprängdes.
Att dessa perfekta böcker skrivits av en tragiskt bortgången hjälte just när en tioårig deckarhajp i Sverige och andra länder behövde nytt blod, bokstavligt nytt blod, det må delvis förklara att Stieg Larssons penna äntligen fick miljonerna att rulla.
När han själv stängt sin börs för alltid.
Tomas Löthman
Stöd Tidningen Kulturen - köp boken hos Adlibris eller Bokus.
|
