|
Skrivet av Jonna Fries
2010-01-25 kl. 15:00 |
 |
 |
|
|
Litteratur: Anne Swärd, Till sista andetaget
|
|
Kritik
|
Elden, det första jag hittar
Anne Swärd · Till sista andetaget
Förlag: Weyler · ISBN: 9789185849338.
Anne Swärds nya roman Till sista andetaget är en våldsamt flammande balansgång mellan ensamhet och tillit, barn och vuxen, man och kvinna. ”Om jag sticker ner handen i minnets härva är elden det första jag hittar. Elden som kanske har spridit sig längre i minnet än i verkligheten. Elden, och mitt i den Lukas”, säger huvudpersonen Lo.
Och elden, den finns överallt i hennes berättelse: som drivkraft, som temperament och som faktisk låga.
När Lo möter Lukas för första gången brinner det på kornåkern, när de skiljs åt vrider sig lågorna av vrede framför Gábriels hus. Trots att Lo bara är sju och Lukas är tonåring när de träffas växer vänskapen som en orubblig mur runt om dem till någonting mycket större. Men deras gemenskap är hemlig, oönskad av Los familj, och pärlfiskarens övergivna kåk blir därför deras tillhåll.
Swärds prosa är tungt lastad av metaforer, bilder hakar filmiskt i varandra och det i förbifarten nämnda, ibland bara antydda, kan snart visa sig bli bärande. Hon är nyckfull på så vis, krävande, eller kanske ännu hellre: inbjudande. Här finns inga raka spår, inga förutsägbart formade karaktärer. Här finns bara påståenden, scener och drömmar. För läsaren blir allt lika onåbart som avklarat och samtidigt möjligt att omtolka och forma som för karaktärerna själva.
Till sista andetaget är en roman som kryllar av gåtfulla lager och stiliga blinkningar. Ramverket är när Lo som ung kvinna reser mellan olika städer och män, ett skikt som dock inte har riktigt samma skärpa i språk och gestaltning som iscensättningarna av de minnen hon sorgligt sträcker sig efter eller övermannas av.
Förgreningarna i den yngre berättelsen är däremot något alldeles i särklass. ”Till sista andetaget”, säger Lukas i den avgörande månaden September, ord som också formar titeln på den Godard-film de båda älskar och kan utantill. Som i en förbjuden, men ändå möjlig, akt spinner Lo och Lukas filmreplikerna emellan sig. Och liksom Jean-Paul Belmondo och Jean Seberg i filmen utgör de ett omaka par i samhällets marginaler, Lukas och Lo bor till och med i den del av det skånska samhället som kallas för ”utkanten”.
Swärd lyckas svarva dem till en fullkomligt magnetisk duo, trots att de är varandras motsatser, eller kanske just därför. Lo kommer med en hel släkt från norr. Lukas kommer söderifrån, ensam med sin far Gábriel och minns ingenting från sina första år i Ungern. Lo är inte rädd för något, men hennes familj tjatar om att hon ska akta sig för allt, allra mest för att förlora sig själv. Lukas är skygg och långsam, kan bara några få fraser på ungerska och har egentligen aldrig talat med sin far, annat än genom slag och blåmärken.
Om Till sista andetaget kan ingenting annat sägas än att det är en mycket skickligt komponerad roman. Swärd vänder ut och in på psyket hos sina karaktärer och tvingar dem att vandra i sitt eget mörker och i sina drömmar. Hon skriver obönhörligt, men samtidigt ömt, om det förbjudna, det livsfarliga och det mest kraftfulla. Resultatet är lika skakande som det är vackert.
Jonna Fries
Stöd Tidningen Kulturen - köp boken hos Adlibris eller Bokus.
|
