Samling kring det ahlinska alternativet

Red. Christer Ekholm
Läs mig som läser er. Texter om Lars Ahlin 1943-2009
Lars Ahlin-sällskapets årsbok 2009-2010
Bokförlaget Anthropos

Lars Ahlin är utan tvekan en författare som alltid genererat huvudbryderier, infekterade debatter  och trosvissa verbala utgjutelser och kanske också ödmjuka huvudbockningar hos diverse litteraturkritiker i vårt avlånga land. Ahlins kamp med att reda ut samhällskritiken kontra gudsbegreppet och religionen har hos litterära hanterare orsakat ständiga uttolkningar av de mest brokiga valörer. Ahlin är också den sortens författare vars litterära material och frågeställningar erbjudit inbjudande karriärpinnar för den villige att bestiga på den stege som leder upp i den litterära himmelens offentlighet. Det är ju så att vissa författare utgör manna för litteraturens sorterare och grindvakter och andra handhavare men att de oftast inte går att klämma in i den dagsaktuella litterära galoschen.

Man får då antingen ta avstånd och beskriva honom/henne som krånglig, snårig eller kanske måste man falla platt ned framför vederbörande och dyrka den prosamark denne beträder. Förhållningssätten visavi Lars Ahlin har varit lika många som de skiftande väderlekarna. Det kan man inte minst konstatera i denna mycket intressanta antologi "Läs mig som läser er. Texter om Lars Ahlin 1943-2009", sammanställd av Christer Ekholm som erbjuder en utmärkt litterärmeteorologisk karta över de mångskiftande historiska förhållningssätten till Lars Ahlins författarskap. Antologin presenteras också som "Lars Ahlin-sällskapets årsbok 2009-2010" vilket ger vid handen att Ahlins författarskap fortfarande lever och orsakar debatter och genererar utgåvor. Och man kan väl säga att just Ahlins skrivande ger hänvisningar till alla skrivsugna att inte alltid berätta allting eller öppna alla dolda skåp eller irrgångar. Låt läsaren jobba! Det gjorde Lars Ahlin. Han litade på läsaren.

Lars Ahlin var ju författaren som höll den litterära käften i många år för att sedan återkomma vid god vigör och med samma brinnande låga med Hannibal Segraren skriven tillsammans med hustrun Gunnel Ahlin. Det 20-åriga uppehållet handlade troligen om Olof Lagercrantz' refuseringar av Lars Ahlins artiklar i Dagens Nyheter. Och inget är väl så gott som gamla snaskiga kontroversfakta framtagna ur mediamanegens trycksvärtekladdiga värld. Lagercranz hade erbjudit Ahlin att skriva en artikelserie om Bibeln vilket kanske var ett vådligt vågspel ur dagstidningssynpunkt. Ahlin skrev för saken inte för publiken vilket troligen orsakade en grav utrymmesproblematik för DN:s kulturredaktör. Och Lagercrantz refuserade.

Christer Ekholm har satt ihop en spännande dekokt av recensioner, essäer och artiklar om Ahlin. Han har gjort ett urval som borde vara intressant inte bara för den invigde Ahlinläsaren utan också för nybörjaren som en portnyckel att träda in i Ahlins värld där det förstås handlar om samhällsfrågorna och religionen.

Det är roligt att Christer Ekholm som inledande artikel placerat David Palms text om Tåbb med manifestet ur Sundsvalls Tidning 27/11 1943. Tåbb var också mitt först möte med Ahlin. Och om man tror att Lars Ahlin som den litterära krångelmakare han sägs ha varit inte kunde skriva om nära och konkreta ting skall man genast börja med "Tåbb". Palm skriver: "Den filosofiske, introspektive Lars Ahlin är på samma gång utåtvänd, vaken, skarpögd iakttagare. Han är lika lidelsefullt med i marknadens, kaféets och luffarhotellets liv som i Tåbbs spekulationer." "Utstötta, hemlösa, 'resandegrabbar' stå framför läsaren i sin nakna verklighet: förkommenhet, fräckhet, förtvivlan, dövande fylla och gömda bakom det råa skämtet"

Bidragen i antologin kommer från namn som Karl Vennberg, Bengt Holmqvist, Birgitta Trotzig, Ola Larsmo, Göran Palm, Kristina Lugn och Leif Zern för att nämna några och Ekholm konstaterar i sitt förord att en antologi med texter om Lars Ahlins författarskap inte heller kan undvara Ulf Lindes klassiska "Det ahlinska alternativet" ur  Bonniers Litterära Magasin, nr 6, 1960 och som följaktligen finns med. En text som enligt Ekholm utgjorde startskottet för 60-talets boom för Ahlinintresset. Vid den tidpunkten kunde ingen intellektuell komma runt Ahlin. Men egendomligt nog inföll samtidigt starten för Ahlins 20-åriga litterära tystnad. Lindes text handlar om inlevelsen som den ahlinska konstens hjärtepunkt. Där konstkritikern Linde hittar utvägar ur sina egna förvillelser och svårigheter genom Ahlins texter. Linde citerar ur Tåbb med manifestet om ordet "vänta":

"Tåbb började tänka på ordet vänta och tillståndet att vänta. Så småningom övergick väntan från att vara ett abstrakt substantiv till att bli ett alltmer konkret. Vänta fick en särkild lukt: den luktade klibbigt och fränt, som en giftig myrblomma"

Fortsättning av citatet behandlar väntan som alltmer vidgat begrepp. Om dess värme, dess ljud, dess figur...

Det är på sin plats att avsluta med ett citat Christer Ekholm tar fram i sitt förord och som är från ett hemmahosreportage just vid den ahlinska "återdebuten" 1982 med Hannibal Segraren där Lena Rydin samtalar med författaren hemma i hans hus i Bromma:

- Känner du dig rätt uppfattad av dem som skrivit om dig?

- Nej säger han med de barnafromma ögonen och en droppe saltsyra i rösten, inte riktigt. Men det är nog mitt fel.
- Det kanske är fel om en författare blir förstådd?
- Ja kanske. Ett konstverk ska inte kunna konsumeras helt och hållet i presens. Det ska finnas en viss slutenhet i det.

Benny Holmberg