|
Germaine de Staël · Tio år av landsflykt
Förlag: Bakhåll · ISBN: 978-91-7742-301-0. Översättning & efterord: Anna Cabak Rédei
Hon var som en naturkraft. Inget kunde i längden stoppa henne. Germaine de Staël ägde en sällsynt förmåga att närmast magnetisera sin omgivning, vinna främlingars förtroende och sätta mäns hjärtan i vildaste brand. Hon var känslosam på ett sätt som förebådar romantikens uttryckssätt och häftighet, men intellektuellt förblev hon en hängiven och orubblig anhängare av upplysningstidens ideal.
När Napoleon Bonaparte med klinisk precision och tyrannisk listighet började lägga Paris politiska liv under sig, framstod Madame de Staël alltmer som ett irriterande hinder för hans planer. I hennes omåttligt populära salong samlades många anhängare till de värderingar och ideal som Napoleon föraktade och ville placera på historiens sophög – där levde upplysningstidens frihetsanda kvar.
Dessa två ojämförbara storheter kom att hata varandra med en styrka och glöd som ibland kan vara svår att fullt ut förstå. Att Madame de Staël avskydde och föraktade Napoleon hade förvisso högst konkreta orsaker, men hans svarta besatthet av henne – ofta kallad ”Paris drottning” – är avsevärt vanskligare att förklara. År 1803 förvisades Madame de Staël från Paris.
Sedan följde flera år av skiftande förbud utfärdade av Napoleon själv. Hon fick inte vistas i Paris. Det tillåtna avståndet från huvudstaden där hon tilläts bo varierade och angavs vid varje nytt förbud i exakt antal mil. Till slut landsförvisades Madame de Staël och först slog hon sig ned på släktgodset Coppet vid Genèvesjön. Men när det visade sig att de vänner som vågade besöka henne även drabbades av Napoleons vrede beslutade hon sig för att ge sig iväg. Planen var från början att ta sig till England, vilket dock stoppades av den franska polisen.
Så först reste hon genom Tyskland, där hon samlade material till sin ytterst viktiga och inflytelserika bok ”Om Tyskland” som i sista stund då den redan var tryckt och granskad av berörda myndigheter stoppades av den franska censuren och därför gavs ut första gången 1813 i England.
När hon sedan via Ryssland och Finland i den 24 september år1812 anlände till Stockolm, där hon främst avsåg att träffa sin gamle vän kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte för att ytterligare driva på honom och hans planer att starta ett anfallskrig mot Napoleon, började hon skriva ner sina minnen från exilen.
Manuskriptet kallade hon ”Tio år av landsflykt”. Det förblev ofullbordat men gavs postumt ut av hennes son Auguste de Staël 1820-21. Nu har Germaine de Staëls berättelse om Napoleons förföljelser och hennes rastlösa resande över den europeiska kontinenten förtjänstfullt översatts till en rapp svenska full av fransk esprit av Anna Cabak Rédei och hon har dessutom försett volymen med ett efterord.
Madame de Staëls skildring av Napoleon är självfallet partisk och ensidigt vinklad. Hon hatade den lille envise korsikanen med passionerad inlevelse och – vad viktigare är – med all rätt. Ändå blir bilden av envåldshärskaren, som förrådde revolutionens ideal och upprättade ett diktatoriskt envälde och lät kröna sig själv till kejsare, osedvanligt träffande och avslöjande i detaljerna.
Hon förstår hans psykologi, ser tydligt hans dubiösa drivkrafter. ”Han hade kläder helt i guld och platt hår”, skriver hon om Napoleon då han ännu var förste konsul, ”han var liten med stort huvud, och jag vet inte vad av skevhet och arrogans, av förakt och genans, som verkade förena allt vad uppkomlingen hade av dålig smak med fräckheten hos en tyrann.”
Sedan tar hon ny sats och fortsätter: ”Hans leende ansågs tilltalande – jag är säker på att det hade uppfattats som obehagligt på någon annan. Därför att detta leende – som tog sin början i allvaret för att sedan återvända dit – var helt onaturligt, och hans ögonuttryck stämde aldrig överens med munnens. Men eftersom han lugnade dem som omgav honom när han log, tog man detta för charm.”
Ytterst träffsäkert noterar Madame de Staël att Napoleon hade en osviklig förmåga att hitta människors svagheter, deras hjärtefrågor och innersta passioner, och när han sedan skulle straffa dem var det alltid på dessa han slog ned för att med ett enda hugg uppnå största möjliga skada.
I Madame de Staëls fall var det enkelt. Hennes liv var helt centrerat kring att få befinna sig i dispyternas och skvallrets, politikens och litteraturens centrum. Hon var en parisiska av blodet, född och uppvuxen med salongskulturens rappa och kvicka repliker och umgängeskonst. Hon var i många avseenden dess mästarinna. Att, som Napoleon gjorde, hindra henne från att vistas i Paris, och att få träffa sina vänner och de inflytelserika personligheterna, var ett diaboliskt straff, en välriktad vedergällning. Madame de Staël led – och led något oerhört – av att på detta brutala sätt bli avskuren och åsidosatt.
”Vilket är hans hemland?” frågar hon retoriskt i boken. ”Det är den jord som han kuvat. Hans medborgare? Det är slavarna som lyder hans order.
”Hon lyckades i alla fall reta den ettrige Napoleon till kokpunkten. ”Det är min vilja”, skriver han till exempel i ett brev, ”att hon inte lämnar Genève… Det är verkligen svårt att lägga band på sin indignation när man ser alla metamorfoser som den horan, vilken dessutom är ful, genomgår.” Långt senare, när Napoleon sitter fängslad på S:t Helena försöker han läsa ”Corinne”. Han slänger boken i väggen och utbrister ilsket: ”Jag kan se henne. Jag kan höra henne, jag kan känna hennes närvaro, jag vill springa min väg, jag kastar undan boken.” Napoleon förblev på ett egendomligt och smått sjukt sätt såsom besatt av Madame de Staël.
Samtidigt bör man vara medveten om att hon var en minst sagt besvärlig människa. Krävande, fordrande, ständigt nära den stora dramatiken. I sina ”Journaux intimes” sammanfattar Benjamin Constant – som levde tillsammans med henne under flera decennier – sin bild av Madame de Staël på följande föga smickrande sätt: ”Jag har aldrig träffat en kvinna som har krävt så mycket och så oupphörligt utan att vara medveten om det. Varje människas hela existens, varje timma, varje minut, år ut och år in måste stå till hennes disposition. Om inte, sker en explosion som är lika stark som alla orkaner och alla jordbävningar tillsammans.”
Men Madame de Staël tillhör sin tids mest fängslande och intresseväckande gestalter och det är ett sant nöje att få tal del av ”Tio år av landsflykt”.
Crister Enander
Stöd Tidningen Kulturen - köp boken hos Adlibris eller Bokus.
|
