Händelser i flatlandet

Kristina Hultman
Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay
Modernista

Två barn och en man, en fin villa ute i förorten som står och tickar amorteringar och livet inrutat och utstakat och egentligen fritt från alla former av större komplikationer. Livet ligger tydligt och utstakat framför henne. Allt rullar vidare på normalitetens räls. Allt är som det ska vara. Allt är som det alltid ska förbli och alltid har varit i alla berättelser om familj och lycka.

Hennes namn är Clara Örtengren. Hon arbetar som frilansjournalist men har även en hel del uppdrag från statliga sammanhang, främst från jämställdhetsministerns kansli. Hon närmar sig de fyrtio med stormsteg. Plötsligt, några dagar före julafton 2001, vill Niklas skiljas - eller rättare sagt flytta isär, de är inte formellt gifta. Upplevelsen är likväl chockartad. Tanken på en separation har hon inte ens snuddat vid.

Ändå spelar själv skilsmässan en klart underordnad roll i Kristina Hultmans debutroman "Undersökningen". Det är gedigen lunta på sexhundra sidor. Vad den handlar om är hur det är upptäcka - och sedan lära sig leva med - att man är lesbisk, inte minst i ljuset av ett ganska långt liv som heterosexuell med en klart homofob läggning.

Och låt mig sig det på en gång så att inga tvivel råder. Det är en ovanligt imponerande debut. Stilsäker, elegant konstruerad, partivis suggestiv och full av inblickar som sätter tankarna i rörelse. Formen som Kristina Hultman valt korresponderar väl med titeln: hon skriver en sorts essäistisk roman. Det är verkligen en undersökning hon genomför.

Berättelser som redogör för händelseförlopp, viktiga och ibland avgörande situationer, invanda och nednötta vardagsbilder som ger relief och liv åt framställningen varvas med essäistiska partier där analyser, reflektioner och övergripande iakttagelser som ofta rör frågor om könsmakt och det vardagliga och svårfångade kvinnoförtrycket.

Detta låter kanske tungt och motigt i en tid då feminismen riskerar att bli en urvattnad och tom och till intet förpliktigande gest (som när finansminister Borg låter sig intervjuas i den gratistidning som ligger på alla tåg och framsidespuffen lyder: "Självfallet är jag feminist!"). Men "Undersökningen" är allt annat än tungläst. Snarare tvärtom. Här finns en förrädisk lätthet i handlaget; en lätthet som fungerar förlösande genom att insikterna smyger sig på, man sväljer dem nästan omärkligt.

Kristina Hultman har ägnat många år, och enorma mängder av artiklar, åt att skriva om patriarkatets förtryck, om den manliga blicken, om de utdefinierande och marginaliserande mekanismer i det moderna samhället. Under flera år var hon redaktionsmedlem i Bang som på den tiden var en oumbärlig tidskrift för alla som intresserade sig för feminismen.

Egentligen finns det en - av författaren högst medvetet hanterad - motsättning inbyggd mellan genrebeteckningen "roman" och titeln "undersökningen". Enklaste sättet att beskriva boken är att se den som en korsning mellan Louise Boije af Gennäs storsäljare "Stjärnor utan svindel" och Anja Snällmans obevekligt drabbande "Rädslans Geografi".

Vad Kristina Hultman gestaltar är hur det faktiskt är att gå från en trygghetsdrogad småborgerlig kärnfamiljsdröm till att öppet leva som flata och tvåbarnsmamma - eller som underrubriken lyder: "eller When I woke up this morning I felt so gay". Vad hon - å andra sidan - ägnar undersökningen åt är allt ifrån attitydförändringar, framväxten av en ny syn på den egna omgivningen och inte minst sig själv, ofta omvälvande värdeförskjutningar och det heteronormala samhällets inställning.

En ofrånkomlig iakttagelse under läsningen är hur intolerant den homosexuella världen tycks vara. Det är hårt. Det är som en trång djungel. Olika sorters homosexuella tycks förakta varandra intensivt. En sorts skyttegravskrig råder. Konkurrens är obarmhärtig. Många tål inte de andra grupperna. Känslan av klaustrofobi blir allt starkare ju längre Clara vistas i vad som - i brist på bättre ord - kallas "The Community"(varför inte "Flatland"?). Skildringen av sommarvistelsen på "Kvinnoholmen" närmar sig rena rama skräckupplevelsen.

I den lilla världen av lesbiska, som rör sig på samma ställen i Stockholm, finns tydliga tendenser till krav på renlärig sekterism och ett kvävande grupptryck, hänsynslös rivalitet parad med en rätt aggressiv konkurrens. Det är starkt och modigt av Kristina Hultman att skildra detta så öppet. Ty "Undersökningen" är en nyckelroman och många av de fiktiva gestalterna är lätta att avkoda till människor av kött och blod.

Men det avgörande i "Undersökningen" är självfallet samhällets sätt att stöta ut och förtrycka de avvikande, de som vägrar vara normala och bete sig efter den allenahärskande medelklassens normer, krav och förväntningar.

Det är en undersökning av hur de patriarkala värderingarna lever kvar, i princip orubbade och - numera - avsevärt svårare att skildra då de döljs i dimridåer av välment retorik och falsk fördomsfrihet. En av bokens stora förtjänster är att hon skriver sig bakom dessa välmenande men tomma attityder, hon blottlägger såväl vardagsdespotismen som det inre - påtvingade - förtryck som är så svårt att frigöra sig från.

Flera kritiker har haft samma sorts invändningar mot "Undersökningen" - en titel som författaren själv skriver att hon lånat från P O Sundmans bok med samma namn. De har klagat på formen. De klagat på att boken är för tjock (det tillhör många slöa litteraturkritikers standardinvändning mot böcker som överstiger normalformatet 240 sidor). Vissa har dessutom framfört önskemål om att boken borde ha koncentrats mer på hur det är komma ut som lesbisk i medelåldern.

Jag ser både formen och den skenbart osorterade mängden av iakttagelser och händelser och tankar och intryck som helt avgörande för romanens obestridliga litterära kvaliteter. Hur ska en människa, mitt uppe i en livsomvälvande process, kunna skilja ut det väsentliga från det oviktiga? Hur lyckas se tydligt när allt är kaotiskt?

Det är just det tumultuariska, det osorterad och osammanhängande, som är en av författarens poänger. Och hon demonstrerar det genom att gestalta det - alltså exakt vad en romanförfattare ska och måste göra. Så vad tusan klagar de över?

Kristina Hultman gör en medveten poäng av att hennes huvudperson dränks av alla nya intryck, att hon desperat och ibland under ren panik griper efter sitt evigt närvarande anteckningsblock - det blir till en livboj, något säkert i en föränderlig verklighet. Ibland får man intrycket att Clara skriver ner precis allt som händer, att hon kan sitta och anteckna vad som sägs samtidigt som det sägs. Hennes son blir trött på och protesterar mot att behöva vara en del av "undersökningen", den första stora förälskelsen - kallad Fredag - uppträder till slut med vredgad svartsjuka gentemot "undersökningen" och anteckningsboken.

Genom att även berättar om tillkomsthistorien blir "Undersökningen" dessutom en granskning av sig själv. Det är skickligt gjort. Men framför allt är Kristina Hultmans debutroman en viktig bok som säkert kommer att hjälpa många osäkra unga tjejer som sitter och tvivlar på sin identitet. Men den är kanske ännu viktigare för oss som lever utanför denna slutna värld. Viktig genom att den ger rika möjligheter att öka våra kunskaper och insikter. Förståelse är enda vägen bort från fördomar.

Crister Enander