|
Skrivet av Nils Jernelius
2009-11-24 kl. 00:00 |
|
|
|
|
Litteratur: Andrea Maria Schenkel, Bunker
|
|
Kritik
|
Klaustrofobi
Andrea Maria Schenkel Bunker Översättning av Anna Bengtsson Ersatz
Ett rån mot en biluthyrningsfirma misslyckas och en kvinnlig anställd blir kidnappad. Redan här har Andrea Maria Schenkel en ansats till en oangenäm berättelse där kvinnans och mannens genus spelas ut mot varandra; könsrollernas system med bestämd rangordning är gamla som gatan i både verkligheten och litteraturens värld, men ständigt aktuella och oupphörligt obekväma. Schenkel visar dock prov på klartänkthet i intrigen (eller intrigerna, i Bunker avlöser de varandra) och relationen mellan gärningsman och offer sönderdelas och sätts ihop med en dialogiserande ansträngning. Å ena sidan väger det goda över, å andra sidan är det onda mest klargörande för Bunkers persongalleri, men det är ständigt en kamp mellan två moraliska poler där det hela tiden finns fallgropar och aldrig någon exakt moralisk suveränitet.
Jag söker mig själv sällan till deckargenren av förekommen anledning; en deckare är många gånger en konstruktion som håller sig till genrens etablerade koncept (det som Maj Sjöwall och Per Wahlöö till viss del introducerade i sextiotalets mitt - en lysande men icke karriärlysten polis lyckas trots diverse personliga konflikter att reda upp lagöverträdelser - och det är i större utsträckning tillsatser i personligheter och handlingar som fångar uppmärksamheten, mer så än den regelrätta orsaken till brottet, som istället är en för lagen regelvidrig handling). Men Schenkel skriver istället med bara viss hänsyn till karaktärernas vardagsbekymmer och istället så överskuggas deras individualiteter av deras handlingar. Rätt och fel är närvarande ingredienser, men soppan kokas på ett psykologiserande trauma. Andrea Maria Schenkel har ett både direkt och samtidigt finkänsligt språk, som i Anna Bengtssons översättning letar sig in som kittlande rännilar i deckarvärldens annars tröttsamt förutsägbara karaktärsschabloner.
Läsaren bjuds in i huvudet på flera karaktärer i boken, om än neurotiskt så berättas Bunker med nerv och energi. Ensamhet och våldsam vrede ställer på ett sätt existentiella frågor för läsaren. Kunskapen att ta del av vem som egentligen gjort vad skapar en bladvändare, men framför allt är det en resa för att upptäcka det egna ansvaret. Som bokens titel påbjuder så utspelar sig handlingen till viss del i en slags bunker, men hellre än så är det bunkerns klaustrofobiska allegori som titeln anspelar på. Det anakronistiska berättandesättet både vägleder läsaren och stjälper spänningen, och driver berättelsen sakta mot en välfunnen konklusion.
Nils Jernelius
|