Jaja. Det där är Sven. Det får man ta

Jan Wolf-Watz
Vilhelm Hammershois väg
H:ström

 I konstverket 5 porträtt från 1901 av konstnären Vilhelm Hammershois finns tomma blickar, en sparsmakad interiör och få människor närvarande. Författaren Jan Wolf-Watz har dragit fem berättelser ur ramen och smetat ned dem verbalt i samlingen Vilhelm Hammershois väg. Om han nu inte har stigit in i tavlan. I alla fall bör det vara genom litterär tillväxt han uppnått ett nätt temasnurr kring den ödesdigra lotten att dra det kortaste strået. Han har låtit detta pryda skrönorna i form av en sorts sammanhållen Wilhelm Hammershois väg som är en icke lättkontrollerad samling.

Jaja.
Det där är Sven.
Det får man ta.

Det sparsmakade tar sig in i texterna i form av kortspikade meningar som talar i staccato om människors tystnader, och att det ibland är särdeles tyst dem emellan. Kan man säga. Ändå blir det så vardagligt i en sorts obehaglig mening, och puttrigt på något absurt sätt som gör att man ändå vill vara där för just det där lite lagom otrevliga om att det är något ogripbart gripande i görningen, att skit skall hända och att tåg går som aldrig mer kan återvända på något sätt.

Och diametrala storheter blandas så att man kommer åt otäckheter i familjelivet.

Min bror och jag delade upp det som fanns av vår far. Jag fick våra samtal.

Min bror bar på kastspöna. Håvarna. Fiskrenset

Watz är musikalisk och en tonsättning av texterna kan man väl säga har skett lustfyllt eftersom den märkliga rytmen i dem är en lisa att läsa. Språket är bra det är det. Liksom avtankat på verbalt underhudsfett. Ändå uttrycksfullt. Med svung.

Det handlar om berättelser om att komma till korta. Att dra det kortaste strået. Bli snuvad på konfekten. Kvarlämnad vid hållplatsen. Ensam i gungan. Instängd i garderoben. Och att sådant som finns försvinner en vacker dag. Och om Tystnaden.

Vad vet du om tystnad?
Jag bär den.
Var då?
Inom mig. Namnlös.

Det är familjen. Eller har vi en sådan? Finns den närvarande? Nej men familjen i alla fall och dess våndor och inre och yttre avtryck och intryck vars komplikationer får sina eländiga uttryck.

Sonen Torsten rör sig och bär sig på ett enerverande ospecificerat sätt åt och gör sig obehagligt flinig utom kontroll och enrolleras av Sven, konstnärens bror(är det han?), som sätter fram alla mentala skålarna åt Torsten. Den senare förvandlas till Tootsie, går i damkläder, obscent i bygden förstås med några ho(r)ror i följe, ses och hörs som sådan och är snart utom kontroll. Torsten glider fadern ur händerna på ett snopet och halt sätt men återkommer i skrönor från utomstående, omklädd, omkönad. God vän med Sven. Och fadern möter detta med sitt svekfulla anklagande eller var det ett anklagat svek? Han förmår inte ta sig in i Sven och Torstens sammanskrattade värld.

Det blir otäckt.

Jan Wolf-Watz är musikpedagog och författare. Senast gav han ut aBinotti en associativt kalejdoskopisk roman. I Wolf-Watzs värld bryts familjerna sönder, de blir sina delar utan sammanhållning och duschkabinerna står där och kan återanvändas som spritskåp och tootsiartade förklädnader finns redan där som möjligheter som påverkar söner...att man aldrig skulle visat Torsten filmen...och Tystnaden som är lika jävlig som cancer har en stor subjektiv roll...det är uttrycksfullt. Han skriver bra om tystnader och farliga samband. 

Benny Holmberg