Lusten, smärtan och döden. Den kluvna tungan

Hitomi Kanehara
Ormar och piercing
översättning Helen Enoksson
efterord Ryu Murakami
Modernista

Hitomi Kanehara har med den dödslängtande huvudpersonen Lui Nakazawa i sin roman Ormar & Piercing skapat ett jag som söker sitt liv och sin lust i smärtan och fantasin om dödsögonblicket.

I ett mörkt och skrämmande spel mellan Lui, sadisten och piercaren Shiba, och den våldsamme punkaren Ama skapas ett sm-sexuellt triangeldrama med total och maximal utlevelse. Lui låter Shiba ta henne brutalt med strypsexantydningar som ingredienser . Och Lui säger: Det enda som fick mig att känna mig levande var smärtan... För varje gång vi hade sex blev han allt hårdhäntare. Kanske var det bevis på hans kärlek. Fortsatte det här skulle han döda mig till slut...

Romanen Ormar & Piercing illustrerar och exponerar den stora motsägelsen i det destruktiva vändandet in mot kroppen från själens sida, där själen angriper sin egen boning för att åsamka den maximal smärta och uppväga livets eländiga kval och därmed uppnå en befriande lust. Att denna  motsägelsefulla lust kallas njutning och att den ultimata lustförnimmelsen uppstår när smärtan tar den totala överhanden. Att kärleken egentligen kan nås slutgiltigt endast genom döden.

Lui piercar sig i tungan och siktar mot att nå den kluvna tungan vilket också blir till en symbolik för det tudelade syftet, den tveeggade vägen, den kluvna meningen som också är smärtan som det motsägelsefulla ropet på hjälp. Att kärlek är både lust och smärta och att den ultimata befrielsen från livets smärta är döden. Att intellektet tror sig finna döden som en utväg men att samma intellekt dock bedrar sig då döden inte förmår ge feedback då den står i direkt motsättning till livet.

När Ama misshandlar en gängmedlem till döds och plockar utslagna tänder som souvenirer till Lui och hon låter tatuera draken och kirin på sin rygg precis som han och att dessa till slut får ögon och därmed återger henne liv. Och att hon efter att Ama mördats i hämnden på den dödade gängmedlemmen, återgäldar hans kärleksgåva - de spektakulära tänderna - genom att krossa dem och svälja dem för att bli ett med den döde - att först då uppstår den slutgiltiga kärleksföreningen.

Det är fråga om att i hela det vakna livet agera i förhållande till döden, att sikta mot den, att våldsutnämna sexualiteten och kärleken och rannsaka dessa storheter i våldstermer som alltid lutar mot döden i en ständig pendel mellan lust och smärta.

Vad är då Ormar & Piercing uttryck för? Är detta drama egentligen signifikativt för vår tid och en kulturell backlash som stegrar sig i självplågan och destruktivt beteende, självmordslängtan, dödslängtan?

Att det i sökandet efter rännilar och orsaksamband till denna ändå till viss del verkliga rörelse finns faktorer som alienerat leverne, avhumaniserade liv, där ursprunget och den mänskliga domesticeringen kräver en alltmer antiseptisk livsstil i sin form både i umgänge och av den konstgjorda lusten, den konstgjorda själen.

Att bli underhållen som alternativ, istället för att leva, är en kärnpunkt som i vår tid bytt ut den livfulla ungdomen mot orörliga liv där själen skiljs från kroppen i uttryck av anorektiska ideal och överfettad kost och att alla dessa motsägelsefulla ideal smälter samma till en en enda stor kroppsfixering som leder åt skenbart disparata håll men med det gemensamma och sammanfattande draget att de är dödslängtande, att själen längtar ut ur kroppen.

Benny Holmberg