Pauser, tystnader, sant och osant i konst och politik

Harold Pinter
Frihetens språk. Poesi och politik 1983-2007
översättningar: Carsten Palmer, Eva Sjöstrand, Joar Tiberg, Tor Wennerberg
efterord: John Pilger
Karneval förlag

I sin Nobelföreläsning den 7 december 2005 inledde Harold Pinter med att konstatera att det nödvändigtvis inte går några skarpa gränser mellan verkligt och overkligt inte heller mellan sant och osant. Detta gäller utforskandet av verkligheten genom konsten. Någonting är inte nödvändigtvis endera sant eller inte sant; det kan vara både sant och inte sant säger Pinter. Förhållandet mellan sant och falskt i dramatiken är enligt Pinter att en enda sanning aldrig förekommer där. Som författare står han bakom sitt konstaterande medan han som medborgare måste fråga sig: Vad är sant? Vad är osant?

Antologin Frihetens språk är en sammanställning av dikter, politiska texter och intervjuer och dessutom Pinters Nobeltal. Det är ett viktigt och illustrativt utsnitt ur ett författarskap som ansåg att konstnären har ett ansvar för sin omvärld. John Pilgers som har skrivit efterordet beskriver Pinter som en sanningsägare. För Pinter var utsägandet av sin politiska sanning en livsnödvändighet och han formulerade alltid detta tydligt och klart:

Vi befinner oss i en fruktansvärd svacka just nu, ett slags avgrund, därför att utgångspunkten är att politiken har upphört. Det är vad propagandan säger. Men jag tror inte på propagandan. Jag tror att politiken, vårt politiska medvetande och vår politiska intelligens inte har upphört, därför att om de har det så är vi verkligen dömda till undergång. Jag kan inte själv leva så här. Jag har fått höra så ofta att jag lever i ett fritt land att jag banne mig tänker vara fri. Med det menar jag att jag tänker bevara min tankemässiga och själsliga självständighet, och jag tror att det är något som vi alla måste göra.

I Frihetens språk finns också Pinters Nobeltal och det är fascinerade att följa hur Pinter i sin föreläsning frilägger vägen till sin konst och sina arbeten. Han visar på det utvecklade konstnärskapets avspända förhållande till sitt stoft. Man kunde kanske förledas att tro att Harold Pinter satt med den politiska manualen bredvid sitt manus när han skrev för att se om det hela höll det politiska måttet. Men istället säger Pinter att hans skapande ofta tar sin början i en fras eller ett ord som följs av en bild som i styckena Hemkomsten och Old Times. Första raden i Hemkomsten lyder: 'Var har du gjort av saxen?' Första ordet i Old Times är 'Mörkt'. I båda fallen saknade jag ytterligare information, säger Pinter. Utifrån detta tolkar han vidare vad som skulle kunna hända eller vad som bör hända eller låter helt enkelt saker hända utifrån dessa ord eller termer i en väldigt generös och avspänd konsnärlig hållning. I det stycke som blev Hemkomsten såg jag en man komma in i ett kalt rum och ställa frågan till en yngre man som sitter i en ful soffa och läser en kapplöpningstidning. Jag hade på känn att A var far och B hans son, men jag saknade bevis.

Talande pauser och tystnader som karakteriserade Pinters pjäser stod i kontrast till hans politiska gärning som hade en enda stor ledfyr: Tala och tala ut! Pinter var inte rädd för att säg vad han såg och skriva om det. Han kallades också för Englands samvete. Om det handlade om USAs infiltration på olika håll i världen för att störta regimer som inte behagade eller hans kritik mot USA:s bombningar av Irak och Afghanistan. Pinter fick mycket stark kritik för sitt spektakulära engagemang för Milosevic och Serbien.

I boken intervjuar Ann-Mari Cusac honom i The Progressive och Harold Pinter får vid tillfälle frågan: Har du några hjältar? Han svarar James Joyce och Odyseevs och dessutom Bach För deras konst och för deras oberoende.

Författaren, dramatikern, regissören och skådespelaren och den politiska aktivisten Harold Pinter avled 2008 i strupcancer efter en lång sjukdomskamp. Han lämnade efter sig ett författarskap som var uttalat politisk och mycket skarpt i sin kritik mot USA. Hans pjäser var bland annat kända för användandet av pauser och tystnader och i Sverige sattes Hemkonsten och Fastighetsskötaren upp, den senare på Stockholms stadsteater i regi av Thommy Berggren och med Johan Rabaeus, Ingvar Hirdwall och Peter Andersson i rollerna. Svenska Akademins motivering till varför Pinter fick Nobelpriset löd att han var en författare: ...som i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum...

Benny Holmberg