"Vi ska dö med bröd satt i halsen"

Sven André
Det totalitära nuet
Bokförlaget h:ström

När Sven André gör sin diktdebut med samlingen Det totalitära nuet, gör han det med ett anslag av svår melankoli. Bitvis så tung att jag som läsare får svårt att hitta en ingång i svartsynen, trots att jag är medveten om att det inte går att leva i en sådan, bara beskriva den. Närmast slentrianmässigt ser jag ord läggas till ord under det att mörkret tätnar, men så plötsligt är det som om jag får kontakt och undret sker - några diktrader börjar tala till mig, och sedan följer fler på varandra. En möjlighet till kommunikation har öppnat sig, en ömsesidighet mellan dikterna och mig.

"Vi ska dö med bröd satt i halsen." Varje ny generations första möte med det eviga lidandet drabbar såväl i välfärdssamhället som i ofärdstider, när vi dör utan bröd över huvudtaget. Tider och kulturer skiftar, maktkonstellationerna skiftar, och mitt i allt detta ekar skrämda och trötta människors röster övergivet, likt en illustrerande kör till skeenden vi fötts in i och förs med i och som ofta hinner tona ut medan vi ännu lever.

Vid läsningen av Andrés dikter är det som om jag på nytt måste ta ställning, känsla eller förnuft? Kants gamla fråga om vad vi kan veta kommer för mig. Och i spåren av det genljuder David Humes stämma: ingen substantiell förlaga existerar för något enda "bör". Upplevelsen är allt vi har, det är på den vi bygger vår sanning, som i objektiv mening varken kan vara sann eller falsk.

Ur denna paradox, detta omöjliga, växer poesins bilder och antingen träffar eller inte träffar något inom oss. Ibland sker det med en gång, ibland aldrig, ibland tar det tid. För mig tog det alltså tid med det totalitära nuet, men efter den tiden, särskilt i de mest avskalade, enkla dikterna, kunde jag finna starka beröringspunkter i mitt inre. Som i dikten Småland: "Den gröna stugans svankrygg/bugar mot ängens oktoberfärger/ [---] svalda utposter för bortglömd strävsam mänsklighet." Eller som det formuleras med nära nog shakespearesk klarsyn och spets i En storm: "och frågar oss om detta är en dag/om denna köttets spasm ska läsas liv/om denna flykt kan kallas hem och kärlek?"

Ack så stor och tapper är du i din litenhet, människa!

Lars-Göran Söderberg