Jordegendomarna som ännu idag ägs av svensk adel

Björn af Kleen
Jorden de ärvde
Weyler förlag

Det är en feodal kvarleva. Den var föråldrad redan i det borgerliga artonhundratalets samhälle. Det är bokstavligt talat svårt att tro att det är sant. Vad det handlar om är en systematisk orättvisa som dessutom gynnar och bevarar aristokratins innehav av enorma jordegendomar. Döttrarna görs - genom lag - arvlösa. De får inte ett öre av de enorma förmögenheterna. Samma sak med yngre bröder.

Arvet går oskiftat - alltså odelat - till äldste sonen. Han ärver allt.

Det var under sjuttonhundratalet som fideikommissen infördes, ett av huvudsyftena var att godsen inte skulle delas och därmed förlora storlek och effektivitet, dessutom var konstruktionen förenad med stora skattelättnader. Systemet är idag avskaffat i alla Europeiska länder. I Sverige, som var bland de sista länderna som hade kvar systemet, klubbades en lag igenom i Riksdagen 1964 som successivt - genom naturlig avveckling - skulle sätta stopp för det orättvisa systemet.

I sin redan omstridda bok "Jorden de ärvde" visar journalisten Björn af Kleen att verkligheten är en annan. Lagen har ett kryphål - stort som en ladugårdsvägg. I lagtexten står att undantag kan beviljas om det finns "synnerligen kulturhistoriskt värde". Därmed hamnar i princip frågan om fideikommissens fortlevnad på Kulturdepartementets bord. Och detta har flera av landets baroner och grevar cyniskt utnyttjat.

Björn af Kleen redogör för de jordegendomar som ännu idag ägs av svensk adel. Siffrorna är häpnadsväckande höga. "Jag har då funnit", skriver af Kleen, "att adeln söder om Dalarna äger mer än 400 000 hektar jord, vilket är en yta långt större än Gotland (314 000 hektar)... I Skåne och Sörmland äger adeln cirka tretton procent av jorden." Samtidigt bör då framhållas att adeln motsvarar 2,5 promille av Sveriges befolkning (notera: promille, inte procent).

Björnstorps slott och Svenstorps slott ligger några mil norr om Lund. De ägs och drivs av baron Nils Gyllenkrok. De är sannerligen inga små torp det rör sig om lika litet som Nils Gyllenkrok är någon vanlig småbonde. Jordbruket omfattar 2 400 hektar. Han äger och hyr ut 143 fastigheter. Taxeringsåret 2006 hade Nils Gyllenkroks far Thure-Gabriel Gyllenkrok en förmögenhet på drygt 60 miljoner, Nils Gyllenkrok själv blott 20 miljoner, brodern Gustav Gyllenkrok knappt 10 miljoner.

Baron Gyllenkrok har två jaguarer i garaget, han äger ett sommarhus i Falsterbo (i de gamla disponentvillakvarteren), han har dessutom för vana att varje år tillbringa nio veckor i Dominikanska republiken.

"Norr om Lund hittar du de största sammanhängande jordegendomarna i Norra Europa", säger forskaren och politikern Mats Olsson till Björn af Kleen. "Det är Björnstorp och Svenstorps fideikommiss. De liknar ju en rysk kolchos. En enda stor åker."

Nu är Gyllenkrok långtifrån ensam om att på detta sätt kringgå arvslagstiftningen. Andra exempel är greve Hans-Gabriel Trolle Wachtmeister på Trolle-Ljungby som tillsammans med sin hustru grevinnan Alice Trolle Wachtmeister taxeringsåret 2007 hade en gemensam förmögenhet på 691 miljoner kronor. Johan af Petersens på Erstavik strax utanför Stockholm som bokstavligen försöker jaga ut sin egen mor, eller som han skriver i ett brev: "Mammas ockupation av Stora Huset vid Erstavik är en brottslig gärning... Jag kommer därför att tvingas vidta åtgärder för att brottet beivras." Kulturminister Marita Ulvskog hinner inte fatta beslut i ärendet. Mamette af Petersens avlider av hjärnblödning. Däremot hade Marita Ulvskog inga som helst problem med att förlänga Ersta fideikommiss ytterligare en generation.

Det politiskt perversa i denna orättvisa och minst sagt föråldrade lagstiftning är inte minst att det framför allt är socialdemokraterna som aktivt stött den. Björn af Kleen gör i sin bok även en intervju med förre statsministern och ordföranden för arbetarpartiet, numera godsägare och välbetald springpojke åt storfinansen. Göran Persson uttalar sig på ett sätt som enbart den dumdryga överheten gjorde förr. Det är uppenbart att nyblivne Patron Persson ser upp till och beundrar den gamla godsägaradeln.

Delar av socialdemokratin har alltid haft ett intimt samarbete med storfinansen. De storskaliga jordbruken som den gamla adeln så framgångsrikt drev passade utmärkt i den stordriftspolitik som arbetarpartiet ville driva inom lantbruket. Detta är en av korporativismens oheliga allianser i sin prydno.

Det är mycket viktiga uppgifter och orättvisa förhållanden som Björn af Kleen har sammanställt i boken "Jorden de ärvde". Tyvärr tycks af Kleen, som i sista kapitlet framhåller att han inte är adlig och inte har rätt att kalla sig af Kleen, drivas av en aningen fjompig fascination inför adelns liv och vanor. Han skriver ett kapitel om varför så många av de blåblodiga gillar jakt, ett annat om privatkolan Lundsberg. Det tillför inget av intresse.

Björn af Kleen borde i stället grävt djupare i de ekonomiska och maktpolitiska frågorna. Hur hänger det samma att de är de rikaste och största godsen som får i särklass störst odlingsbidrag och stöd från EU? Gyllenkrok fick år 2008 bidrag på 6,8 miljoner, Carl Piper på Högestad och Christinehof erhöll drygt 5 miljoner i understöd och så kan man fortsätta uppräckningen. "Till dem som har, ska vara givet", som det står i Skriften.

Sveriges jordägarförbund, som Björn af Kleen kallar "godsägarklubben", är en av de verkligt mäktiga politiska och ekonomiska påtryckarorganisationerna i svensk politik. På deras eget material står bland annat: "tillsammans omfattar de anslutna egendomarna mer än 750 000 hektar" - alltså mer än två Gotland. Sin övergripande verksamhet sammanfattar Jordägarförbundet som så att de "vill uppnå en stärkt och tryggad enskild äganderätt samt befästa marknadsekonomins funktion".

Jordägarförbundet är i sin tur anslutet till ELO, European Landowners' Organisation, som företräder de stora jordägarnas intressen i EU:s korridorer. Där skulle Björn af Kleen grävt vidare.

Men bristerna förtar sannerligen inte värdet av Björn af Kleens insats. "Jorden de ärvde" är en ytterst angelägen bok. Den är i många avseenden skriven som ett klassiskt indignationsinlägg och ingår därmed i en stolt svensk tradition. Ivar Lo-Johansson lyckades avskaffa statarsystemet.

Ska Björn af Kleen lyckas skapa opinionen som leder till avskaffandet av fideikommissen? De är, hur man än ser på saken, en skändlig och orättvis kvarleva. De har inget att göra i ett demokratiskt samhälle.

Crister Enander