Krigets bästa vän är glömskan

Thaher Pelaseyed
22 sömnlösa nätter. En antologi om kriget i Gaza
Nixon Förlag

Minns ni Gaza? Den lilla landremsa i Palestina som den 27 december i fjol anfölls av Israel. Och under 22 dagar besköts, bombades och slutligen invaderades av världens fjärde militärmakt, den israeliska. Varje palestinier minns och har det för evigt i sitt minne.

Snart har ett år gått, och för att påminna om vad som hände när "världens största utomhusfängelse" angreps ges denna bok med tolv skribenter av olika schatteringar ut, dock med klar politisk vänsterslutning. Och genom det sistnämnda kommer den säkert att kallas tendensiös med mera. Men "krigets bästa vän är glömskan", som redaktören skriver i förordet om varför 22 sömnlösa nätter blev till.

Flera av artiklarna tar upp samma sak: Det mediala och politiska förspelet, brutaliteten, lögnerna, och krigets brutala ansikte när Gaza öppnades för journalister från väst. Al Jazeera fanns dock på plats mest hela tiden.

Men från det "media hill" där västerländska journalister höll till sågs sällan israels fosforbomber eller de regelrätta avrättningena på vitflaggsviftande palestinier.

Catrin Ormestad, boende i Tel Aviv men med Gaza som arbetsfält, var den förste svenska journalisten som tog sig in i Gaza, två dagar efter krigsstoppet 18 januari i år. Hon berättar i två initierade artiklar om hur "världens mest moraliska arme" hade betett sig i det Hamas-styrda området. 4000 hur förstördes och ytterligare 15 000 skadades under krigets tre veckor. Och över 1300 palestinier dödades, medan 13 personer dödades på den israeliska "sidan".

Varför Ormestads texter är bra är för att hon ser med bägge ögonen och hör med både öronen. Hon är skarp kritiker av Israels politik, men faller inte i fällan att bli undfallande visavi palestiniernas, läs Hamas, agerande. Och hennes bok, Gaza - en kärlekshistoria(Norstedts 2008)kan rekommenderas.

 Israels "brist på proportionalitet", 1300 döda mot 12, i Gaza-kriget visar enligt statsvetaren Ulf Bjereld att Palestina-konflikten är en asymmetrisk konflikt, det vill säga att "parterna är inte jämlika".

Men samme skribent vill också att Israel-kritiker ska försöka se att Goliat ser på konflikten som en konflikt mellan det lilla Israel och den stora hotande den arabmuslimska världen. 

Och att ha flera tankebollar i luften är ju bra. Men som Per Gahrton, ordförande i Palestinagrupperna i Sverige skriver, kan man inte tillåta att en part i en konflikt får åka gräddfil i världspolitiken, medan man straffar den andra, år efter efter. Ingen annan än Israel tillåts bryta mot så många FN-resolutioner, utan att något reellt görs av det så kallade världssamfundet. 

Även Sverige tiger i huvudsak still. Kålsupar-teorin i synen på Palestina-konflikten är varje makthavare av rangs ideologi. Och därför kan bosättningarna de facto byggas ut, trots att de bryter mot internationell rätt. Varför?

Propagandakriget av bloggaren Klas Sandberg är en av bokens intressantaste artiklar. Den handlar om "Hasharan" som betyder förklaring. Eller Offentlig diplomati, med ett annat namn. Sandberg beskriver Israels minutiösa planering för att på alla sätt undvika debaclet från Libanon-kriget 2006 då världens fjärde militärmakt bara fick oavgjort mot ärkerivalen Hizbollah. Ett oavgjort som i Israel betraktades som ett nederlag. Inför och under kriget i Gaza gällde det att gång på gång hävda att "Hamas bröt vapenvilan" för att på nåt sätt legitimera anfallet. Det gällde att "vinna tidsandan" och få omvärlden att "förstå".

Lama Abu-Isefan och Olof Holmgren, aktiva mot kriget och aktiva i Gaza-solidaritet, tror dock att Israels brutalitet i Gaza för alltid, på nåt sätt, förändrat opinionen i Palestina-konflikten.

Det är lätt att bli nedstämd runt den konflikt som alltid sägs ge pessimisterna rätt. Och de personliga vittnesmål som ges i boken förstår man skapar inte försoningsvilja.

Finns det en lösning? Och vad göra? Naomi Klein tror på sanktioner mot Israel, liknande de som användes mot apartheidstatens Sydafrika. Religionshistorikern Mattias Gardell tror på personligt engagemang och praktisk solidaritet av Ship to Gaza-modell(som Bosnien i mitten av 1990-talet).

Helt klart är dock att ledarna för konfliktens parter, israeler och palestinier, någon gång måste sitta ner och förbehållnings löst samtala som jämbördiga. Men det lär ta tid innan det sker.

Vi andra kan hålla oss ajour om konflikten, bland annat genom att läsa antologin 22 sömnlösa nätter. Boken har sina brister, men som komplettment till andra böcker och annan media fungerar den helt okej. Och inte minst för att Gaza och dess folk inte ska fortsätta lida i medieskugga.

 Ingemar Nilsson