Njutbar och obehaglig litterär skiktröntgen

 Håkan Andersson
Den vita väggen
Albert Bonniers förlag

En spis, en säng, ett bord, en stol, en bokhylla med det absolut nödvändigaste... Vad mer behövs?

När den skrivande människan njuter sitt pensum och trevar i sitt ordmoras är tid och rum inget annat än meningar, betydelser, abstraktioner och metaforer som strålar samman och mynnar ut i dessa eviga berättelser. Det finns något mäktigt höglitterärt och nästan gammaldags stämningsfullt i Håkan Anderssons nya bok Den vita väggen med dess intellektuella pilgrimsresor efter försvunna författare och nedlagda kulturskatter. Men skenet bedrar...Under ytan ligger otäcka erfarenheter från krigiska djävulskheter och bidar sin tid. Det är skändligheter som bara människan kan fundera ut som larmar i bakgrunden i otålig puls över att få bli återgivna...

Detta är en tredje del i ett litterärt projekt med början i debutromanen Breven (2004)  och därefter Om en ensamstående herre (2007)  vilka tillsammans bildar ett länkat litterärt anslag.

Den vitkalkade väggen, vitare än något annat, eftersom omgivningen annars är ruingrå, övergivna, delvis raserade hus, det platta taket och den perfekta vinkeln emellan, precis till vänster olivträdet och långt därnere havets skarpt avgränsade blå yta...

Anderson visar att han är en exklusiv berättare i dagens bokvärld. Han har givit sig ett eget uppdrag som letar sig bortom det vanliga litterära mediaplasket och bokklubbsorgiernas aldrig sinande deckarintriger. Kanske blir detta intryck påtagligare mot bakgrund av bloggtidens ytliga uppkast och förgängliga ögonblick. Hos Håkan Andersson får man tänka, söka källor, bilda sig och dra slutsatser ofta med läsfrukter som smaklig måltid. Man får också vandra med en litterär finsmakare i europeiska men också grekiska miljöer av kultur och målande stämningar. De små grekiska byarnas kvadratiska torg och dess av eftermiddagssol snedbelysta pittoresker är en behaglig sida av förlustelserna. Andersson kan skriva om ett skeende så att det bär fram och traskar i lugn episk och njutbar takt. Men medaljen har också en obehaglig baksida. Krigsövergrepp, intriger, och osanna utsagor...

Den vita väggen är som en rysk docka med evigt nya skikt att ta sig igenom vartefter de gamla blivit ytlagda. Det finns en Anton Karlgren som lämnar efter sig manuskript och försvinner. Manuskripten handlar om forskaren och filosofen Hermann Reiter som i sin tur lämnar efter sig manuskript och också förvinner för att i sinom tid återvända med nya böcker och det hela blir till en njutbar men förvirrande litterär skiktröntgen.

Jag vet inte om det är Anderssons texter, med orden och formuleringarna eller den visserligen snåriga men väl anredda intrigen, liksom den filbunkslugna dramaturgin som fängslar mig mest. Men dessa ingredienser tillsammans bygger en sällsam berättelse som äger egen dignitet. Jaget luffar runt på de grekiska öarna, besöker universitet i Europa och den gamla skolan i Heidelberg. Det är en litterär odyssé som berättarjaget ägnar sig åt för att nysta upp alla de tecken och härledningar mellan manuskript och försvunna personer som läggs ut av Anderson.

Egentligen är Den vita väggen ett sökande efter en tysk soldats krigsminnen vars dolda erfarenheter från trettio- och fyrtiotalets Tyskland ligger som blindgångare i de anderssonska berättarorgierna och skapar förväntan och oro i de annars ofta lugna och (o)pålitliga textpassagerna. Vad dessa krigsminnen består i är det läsarens sak att fundera på och reda ut.

Benny Holmberg