Den ryska ledan - en bukett som vittrar samman

Ivan Bunin
Mörka alléer
Översättning: Per-Olof Andersson
Akvilon 

Det finns något nedstämt och djupt sorgset i den ryska litteraturen. Den finns där så väl i de komiska berättelserna, de stora dramerna, som i de mest amorösa berättelserna: ett överhängande ok. Jag har aldrig förstått det mer än att jag tycker väldigt mycket om det. Vad vore till exempel Boris Pasternaks epos Doktor Zjivago, Nikolaj Gogols novell Kappan, Anton Tjechovs pjäs Måsen eller Fjodor Dostojevskijs kriminalroman Brott och straff utan den ständiga tunga existentiella ledan. Påminnelsen om att hur glada vi än är för stunden, kommer vi alla att dö senare. I bästa fall ett 80-årigt sisyfosliv. Harmagedon.

Att läsa Ivan Bunins (1870-1953) noveller är som att på det ensammaste av sjukhus få den vackraste av rosbuketter; och medan man ligger i sängen och försöker få tiden att gå följa hur blommorna timme för timme vittrar samman. Bladen förlorar sinom tid sin lyster, torkar och faller ihop i en hög på nattduksbordet. Ivan Bunin vet sannerligen hur man berättar en historia.

Mörka alléer publicerades för första gången 1946 och består av 22 kärleksnoveller där titelnovellen handlar om en 60-årig militär som en dag passerar en servering i sin gamla hemby. I restaurangen arbetar hans ungdomskärlek, som han inte har träffat på 30 år, det vill säga när han tog värvning. Sedan dess har det inte gått en dag utan att han har tänkt på henne eller hon på honom. Historien påminner om tidigare nämnda rosors sönderfall: sorg, lycka (peripeti) och sorg igen.

I de andra novellerna får vi följa allt ifrån rysk överklass kotterier på landsbygden till konservativa man-kvinna-förbindelser i Moskva, Sankt Petersburg, Paris samt på den franska Rivieran (alla orter där Bunin levde).

Exilförfattaren Ivan Bunin är annars mest känd för att han som förste ryss fick motta nobelpriset 1933 - fast han inte borde ha fått det. Många hävdar än i dag att det i stället skulle ha gått till Maxim Gorkij. Sorgligt nog fick Bunin aldrig hämta sitt pris personligen - om varför tvistar de lärde. En del hävdar av hälsoskäl, andra att nazisterna skulle ha hindrat honom när den frankrikebosatte författaren reste genom landet för att hämta priset i Stockholm.

Gustaf Andersson