Trivseleländets katatoniska tröstlöshet

Helena von Zweigbergk
Sånt man bara säger
Norstedts

Istället för koftiga myskvällar med stor varm tekopp får hon hem en lat tonåring som invirad i en filt av katatonism inte ens kan plocka fram sitt käk själv. Huvudpersonen Susanne har med detta härbärgerande av den osorterade syrrans desorienterade lat-tonåring verkligen gått in i vardagens absolut mest nedsunkade tristessvägg.

TonåringsJonas sitter hemma och skolskolkar i passivitetens unkna träsmak. Oduschad, svept i egen skit zombietorterar tonåringen moster Susanna med sin truliga negotystnad. Utan jacka, utan stövlar, utan liv i kroppen, autistiskt inkapslad i hörlurar och platteveskimmer. Det är segt och uppförsbacke.

Helena von Zweigbergk skriver bra om när det inte är så bra. Hon låter huvudpersonen Susanne vara en oerhört förfördelad martyr som går omkring och känner just det som hon ska känna om hon är i den situationen. I Zweigbergks regi blir händelseutvecklingen för Susanne som den nyskilda, nybortrationaliserade, nyförbannade kvinnan 53 år gammal, en välskriven vardagsskildring som blir förutsägbar i all sin träffsäkra vanlighet.

Söker man det extravaganta i detta så är det just att författaren fångat en extrem igenkännlighet hos huvudpersonen Susannes vanlighet, och skrivet ned denna standardproblematik så att det hela fungerar som en absurd rotation på sin egen välbekanta rundgång särskilt med inriktning på de vardagsnära relationerna som bitvis är lysande skildrade.

Det är en feel good roman om att inte må bra. Det är ett lyckligt-slut-spektakel som inte vill något annat.

Det uppstår en vegetativ eftermiddagstillvaro i romanen som unknar ner sig i ren absurditet och där hittar Zweigbergk plötsligt något som nästan glänser av unik essens och kunde ha gjort denna roman till något utöver den välanpassade människans missanpassning i sin välsorterade tristess. Men guldfyndet hämtas inte hem. Vi lunkar på i de iskalla tråkvattnens bistra kyla.

Benny Holmberg