Stil, story och stämning

Klas Östergren
Den sista cigarretten
Albert Bonnier

Vad var det som hände? Var kom de där slippriga typerna ifrån med sina slipsar, märkeskostymer och löjliga skor? Plötsligt kravlade de fram - gud vet varifrån. Stureplan förvandlas till en kennel av gläfsiga finansvalpar som dräglande sprang runt och hånade andra med sin rikedom och sitt förakt.

Champagnekorkar smällde i taket, näsor dammade samman av det vita pudret inne på de spegelklädda toaletterna, allt var möjligt men inget var heligt eller värt att respektera. Vanligt folk var lika spännande, lika sexigt som man sade, som en skranglig SAAB.

Nej, det var bara blåsa på. Tuta och kör med gasen i botten på Porschen, rakt igenom byar och städer. Denna skymningstid, präglad av lika delar undergångsstämning som samma sorts desperata hänryckning som rådde i Sodom och Gomorra, har nu fått sin krönikör eller snarare sedeskildrare.

Det är Klas Östergren, som efter avstamp i dagens knarkneddränkta och därmed EU-anpassade Skåne, återvänder till en tid som förändrade vårt land för alltid. Huvudpersonen sitter en sen kväll ute i ladan i en gammal "äcklig Opel" - kallad "flyktbilen" - och dricker whisky. Han lyssnar på ett slitet kassettband som, nu tjugofem år senare, väcker liv i minnena.

Det är hågkomster från en sjuk tid. Det var vid denna tid då Folkhemmet dog. Då tilltron och tilliten dog, och framtidstron och solidariteten kvävdes under egoism och ohöljd girighet. Landet skövlades av en nyrik klick som ingick en blasfemisk allians med en för vårt land ny sorts politiker. Den sorten som ljuger, bedrar och sitter och klipper kvitton om kvällarna.

Klas Östergrens nya roman heter "Den sista cigarretten". Avsikten - vid sidan av det självklara, det som driver Östergren att skriva: att berätta en bra historia - är att skildra denna tid, dess moralupplösning och värdeförluster, fånga och beskriva en förskjutning av det fundament som genomsyrar och bär upp ett samhälle. Dess själ, om man så vill.

Han gör det, som Klas Östergen har för sed och vana i sitt berättande, genom en kringgående rörelse. Endast genom att röra sig i en båge ute i periferin kan bilden av centrum växa fram, ges de tydliga konturer som avslöjar dess sanna väsen och innehåll. Därute är sikten klarare, bilden blir tydligare och framför allt mer levande.

Vår hemsökte och luggslitne hjälte Claes eller Klas (det är lite oklart vilket), som ska genomkorsa och på nytt genomlida denna tunga tid, bär som så ofta hos Klas Östergren drag av upphovsmannen själv. Han är författare. Hans liv befinner sig i motlut eller kanske mer exakt: i brant utförsbacke. Han dricker för mycket och rör sig genom sitt eget liv med en desperat planlöshet. En känsla av inre förlamning, likt ett paralyserande gift som flyter i hans ådror, hotar att ta överhanden - om han inte samlar sig och bjuder motstånd.

Men han är ändå en man med heder. Hans moral, de värderingar och ideal han en gång gjort till sina, tycks förbli oanfrätt i denna amoraliska tid. På ett plan är det till slut huvudpersonens motsträviga hållning, hans vägran att falla till föga inför den dansen kring guldkalven och konstens förytligande och det mänskliga förtingligandet, som är den enda räddningen i denna hjälplöst förlorade tid. Och - det bör understrykas med tydliga streck - kärleken.

Han är en man som rör sig som en främling genom det liv hans tvingas leva. Han är även en främling i samtiden, en avvikande obsolet gestalt. Positionen är tydlig: "Jag hade ju redan gett upp, för längesedan. I alla fall intalade jag mig det, att jag var oskadliggjord. Jag var åtminstone tvungen att intala mig det för att stå ut". Denna hans tillkämpade uppgivenhet - hans försök att acceptera sina personliga tillkortakommanden - blir paradoxalt nog den hållning ur vilken han förmår hämta styrka att bevara integritet och värdighet.

Samtidigt är det en nära på en omöjlighet, som så ofta med Östergrens gestalter, att entydigt förklara eller sätta fingret på vad det är som förmår höja huvudpersonen över sin tid, och - kanske ännu märkligare - över sig själva. Hans liv befinner sig i ett med samtiden parallellt förfall. Allt rasar. Allt håller på att gå åt helvete. Och det dröjer inte länge förrän han befinner sig i ett äktenskap som mest liknar en permanent fortskridande skilsmässa.

Och snart kommer han, när åttiotalet förblindat rusar framåt, att bli indragen i ett antal komplicerade och inte så litet obehagliga situationer och förvecklingar. På krångliga vägar blir han bekant med "Madde" - alltså Madeleine som är den som spelat in kassettbandet som vår hjälte sitter och lyssnar på i romanens upptakt - och finansvalpen Jörgen.

Den senare hävdar envist att allt han gör, köper diamanter i parti och minut eller spekulerar på valutabörsen, ska leda fram till - och är en del av - ett konstverk. Verket, som senare visar sig vara en makaber för att inte säga djupt frånstötande - och dessutom brottslig - installation, bär namnet "Closing the Deal". En viktig roll i konstverket spelar tavlan "Den döende dandyn" av Nils von Dardel. Det är en tavla med emblematiskt laddning för hur finansvärlden flöt in i konstkretsarna. "Den döende dandyn" såldes i slutet av åttiotalet på Bukowskis för den absurda summan 13 miljoner till finansmannen Hans Thulin.

Handlingen i romanen vindlar sig fram och söker sig bort på stickspår vilka senare ofta visar sig vara av allra största betydelse. Det är få svenska författare som kan konkurrera med Klas Östergren i konsten att elegant fläta samman en intrigs många trådar. Han gör det med stor elegans och skenbar och förrädisk lätthet. Och en torr humor som lyser upp det mörker och den misär huvudpersonen befinner sig i under sin helvetesvandring genom åttiotalet.

"Den sista cigarretten" äger ett tydligt släktskap med en av Klas Östergrens tidigare böcker, en av mina personliga favoriter för övrigt: novellsamlingen "Med stövlarna på och andra berättelser". Tonen känns igen, vemodet, den knappt tyglade desperationen, ett liv på fatal sparlåga som mest levs inne i mörka och rökiga barer dit inget riktigt kan nå in, en bedräglig kokong av alkohol och ångestfull väntan på vad som ska ske härnäst. Och känslan av att leva i slagskuggan av en nära förestående katastrof.

Måhända en aning sökt kan man säga att Klas Östergren skriver med tre ständiga ledstjärnor: Stil, story och stämning. Jag vill hävda att han tidigare aldrig lyckats att så effektfullt och helgjutet förena dessa tre element som nu. "Den sista cigarretten" är en stor roman om en skändlig tid; en sorgesam skildring, full av svart komik och träffande iakttagelser, en berättelse om kärlek och konsten att - mot alla odds - kunna resa sig upp igen. Stil, story och stämning, och därtill en klarsynt mognad formad av en allt annat än lättköpt livserfarenhet.

Crister Enander