Ottar i serieform anno 2009

Karolina Bång
Handboken
Doob förlag 

Elise "Ottar" Ottesen-Jensen (1886-1973) var en kvinna som agiterade för rätten till fri abort och preventivmedel samt jämlikhet oberoende av genus, kön och sexuell läggning i en tid då mannen skulle jobba och kvinnan stå hemma vid spisen.

Debutanten Karolina Bång tycks ha ett liknande ärende - fast denna gång i serieform anno 2009. I efterordet på albumet Handboken skriver hon "Tack till [...] ni har hjälpt mig att skapa ett eget folkbildande uttryckssätt, som inte är helt dokumentärt utan uppblandat med journalistisk pedagogik och ren fantasi.".

Ambitionerna är höga. Och Bång lyckas stundtals väldigt bra. Budskapen går det nämligen inte att missa. Varav ett är att queer fortfarande är queer i det heteronormativa samhället. Ett annat är att polyamorösa relationer är OK.

Bokens pärla är den inledande novellen Min sista kille, som skiljer sig lite grann från det övriga materialet då den är mer litterär i all sin sköra anspråkslöshet. Det finns även ytterligare fiktiva historier, men de slår inte den inledande novellen.  

Platsen för Min sista kille är Emmabodafestivalen och upprinnelsen är en stulen Fidgetaffisch (ni vet det gamla bandet). Just där i den händelsen träffas två unga personer, som senare inleder en kortare relation med varandra. Relationen skildras så sockersött som bara en indiepoprelation kan vara och pågår i fyra sidor.

Annars är det som sagt mycket agiterande och historiska porträtt, bland annat historier om The Guerrilla Girls uppkomst, vad radical cheerleading är och varför inte menskoppar är vanligare än bindor och tamponger.

Överlag är det upplärande på ett humoristiskt sätt i färgglada bilder för att ibland slå över i proggighet med hela handen retorik.

En annan behållning är hur Bång vänder på begreppen och ser på heteronormativiteten som en enda stor sammanhållen grupp på samma sätt som heteronormativiteten ofta ser på folk med HBT-läggning.

Gustaf Andersson