"Den som spotta i smeta får igen det i kakan"

Annica Wennström
Svart kvark
Wahlström & Widstrand

Ska man prata om Annica Wennströms bok Svart kvark så får man först och främst ta fram språket. Wennström målar med gnistrande pensel och det blir mänskligt nära och nästan omänskligt naket i livets nödlösningar och tillkortakommanden när hon berättar om dessa människors hårda öden i Holmsund med början i trettiotalet. Det är inte arbetarklassens bästa sidor Wennström tar fram. Istället befinner vi oss i svekens obehagliga närhet inne i feghetens skändliga fäste och blir vittne till lättsinnets omoraliska dans i själarna.

Man känner den salta smaken av tillkortakommanden i de paltdoftande köken. Hur spritens eländiga rundgång mellan människorna bidrar till denna djävulska demoralisering av folk. Det doftar om de välgräddade moralkakorna och ljuder om skvallrets lättfotade steg och man känner klangen av tillkämpad moral och efterklokhetens kranka blekhet i den lysande dialogens korthuggna språk.

I det nattliga mörkret stinker det av högoktanig spritångest och vämjelig andedräkt uttryckt i grann språkdräkt inne ibland vedtravarna där spritflaskorna göms som buteljerade reträtter i en svår tid. Våldtäkten lurar också inne i uthusmörkret efter allt för många supar av den smugglade spriten.

Wennström bjuder på en underbar folklig rättviseprosa som dignar under en skavallermoral tryfferad med utstuderad folklivshumor som det är få författare förunnat att ha tillgång till. Bokens titel Svart kvark apostroferar den minsta elemantarpartikeln, som kan hänföras till kampens minsta och/eller svagaste länk men anknyter också till havet söder om Bottenviken, Kvarken, den smalaste passagen mellan Sverige och Finland som förankrar Wennströms skrivarsjäl. Alltihop är fotat i det lokala, dialektala idiomet i Holmsund där Wennström haft sin uppväxt:

Den som spotta i smeten får igen det i kakan!
Du ska vakt tunga din, du ger int äldre än att du knappt klara en riktig rännskita på egen hand!
Dom slit dig i stycken om du gör sig märkvärdig
Bortrationaliserad. Inte fan går jag med på att rationaliseras bort!

Det handlar inledningsvis om fyra ungdomar under krisåret 1936 som reagerar mot krisen och de ekonomiska förhållandena och vad de gör mot människorna i Holmsundstrakten.

Det är Josefa splitvedsjäntan sjörövar-Jennys dotter som klär sig som en karl och smugglar sprit med sin mor om nätterna och i dagljus agiterar om ett bättre samhälle och kvinnans frigörelse och om Mildred som sätter på sig fina klänningar och går på dansen men ändå deltar i de hemliga mötena och som senare bär berättelsen fram i nutid. Och om den ständigt utanförstående Nikanor med något genomträngande självklart i blicken, kroppen och de rappa ställningstagandena och som inte tycks kunna svika och Sandor som alltid vet allt men som också är skicklig på att anpassa sig och skriva om sin egen utsaga. De fyra ingår ett heligt förbund med anarkistiska förtecken och utgör snart ett orosmoment för den sansade och rättlinjiga lokala fackföreningen och dess ängsliga medlemmar. Rykten går om den lilla gruppen. Sandors far muttrar vid köksbordet:

Dom säg att ni sitt på berget och planerar att rasera allt det vi byggt upp...

Det blir de vanliga frågorna som upprepas. Om hur kampen skall föras och med vilka medel och vad som kunde varit och om vad som svikits. Det är den evigt stående dagordningen för den arbetande människan. Men det rinner också en underflod av sprit, förkastlig moral och korsbefruktad kärlek som utmejslas och styrs av den största moralredigeraren av dem alla den förhatliga fattigdomen.

De tre unga förhåller sig kring den fjärde medlemmen Josefa som kring hjulets nav. Hon ger aldrig upp tanken på förändring, hon ger aldrig upp kampen för kvinnans rätt till utrymme och rättigheter och detta gör till slut hennes situation omöjlig och hon försvinner spårlöst från Holmsunds rigida skvaller och impotenta kamp. Var Josefa tar sin väg återstår för läsaren att utröna...

Annica Wennström har skapat en fantastisk historia kring kamp, arbete och hur fattiga människor ordnar och ställer det för sig. Berättelsens huvudtema och huvudpersoner är kvinnorna och den skildrar tre generationer genom att förflytta sig från 1936 till året 1984 och vidare till år 2005.

Att de envisa och ihållande ryktena om arbetarklassens och arbetarlitteraturens död är betydligt överdrivna utgör Svart kvark ett gediget bevis på. Trots ständigt återkommande och stort uppslagna dödsrunor finns det författare med personlig förankring i en arbetarklass likaväl som det finns arbetande författare. Det finns författare som skriver om arbete. Och det finns författare som är arbetare. Det finns dessutom en läsekrets som med stort intresse läser arbetarlitteratur. Och till slut bör frågan ställas om det ingen arbetarklass finnes vem är det då som tillverkar bilarna, bygger husen, skeppar vår export och import eller tillverkar våra kläder?

Svart kvark är en bok om klasskamp, könskamp och om vilket samhälle vi skall ha och om den tunga inre kampen, självövervinnelsen kring vad man bör göra, vad man vågar göra och vem man egentligen är eller vill vara mitt i allt detta.

Wennström har det lokala kulturspråket i sin penna likaväl när hon berättar om eländet som när hon tar fram de intima mänskliga stunderna. Det är läsvärt och Annica Wennström har en riktigt stor åker av berättarmylla att erbjuda ur sin marknära förankring i Holmsundstrakten.

Benny Holmberg