Ludisk-sadistisk performativitet i posthumanitetens tid

Niftor Odontologen
Sällsamma och egentliga berättelser från Värmland
Anark förlag

Idén om det förkroppsligade subjektet har hos Niftor Odontologen aldrig varit annat än en heuristisk figur, ett redskap för att konkretisera vägen till en ständigt undflyende personlig identitet och det gäckande jaget. I hans senaste bok, Sällsamma och egentliga berättelser från Värmland, demonteras nu definitivt alla föreställningar om kroppen som det mest konkreta genom att det köttsliga ständigt representeras av en cyborg vars oorganiska materialitet (kisel, gummi, latex) alltid är utbytbar och manifesteras i ständigt nya kombinationer. Kroppens essens är hos Odontologen lika illusorisk som dess autonomi. Den existerar endast i relation till andra, lika utbytbara kroppar som aldrig är annat än tillfälliga och slumpmässiga sammanfogningar av reservdelar. Distinktionen cyborg - robot (eller zombie) har i denna posthumanistiska tid förlorat den betydelse i vilken äldre emancipatoriska och med nödvändighet ofullgångna projekt tog avstamp.

Odontologen är lika hemmastad i denna senmodernitetens tid-rumsliga interzone som i den värmländska glesbygd där han är bosatt. Och så väl behärskar han sina uttrycksmedel att läsaren omedelbart litar till denne vägvisares metalliskt klingande röst. Maskinen var inte vad vi trodde - men inte heller annorlunda. Lika välbekant och lika främmande som den egna kroppen, det egna talet. Lika omöjlig att undkomma.

Ordet blir här inte till kött och kroppen är aldrig sin egen. Språket kan inte heller erotisera kroppen men kroppen (kroppsligheten) med sina slangar, shuntar och artificiella fissurer har makten att erotisera språket. Här finns inga normerande semantiska eller syntaktiska strukturer som ristats in i huden (som hos Odontologen ersatts av ett latexmembran). Snarare är det cyborgens virtuella kroppslighet som häftar fast vid orden och syntaxen. Kan köttet bli till ord under dessa premisser? Denna sällsamma text utgör ett slags svar på frågan.

Är det en aktivt verkande nihilism i linjen från Nietzsche som erbjuds av Odontologen? Eller är denna "roman" en ironisk grimas, en det dubbla negerandets gest som samtidigt stänger och öppnar för möjligheten till transcendens genom att obönhörligt framhäva det radikalt immanentas artificiella materialitet? Klart är i alla fall att det självtillräckliga (nästan autistiska) språkliga universum som boken utgör är ett slags kristallisering av en frånvarande skönhet som aldrig givit löfte om någon mänsklig tillfredsställelse. Lika ofrånkomlig och självklar som en saltstod står texten hursomhelst just där - och ingen annanstans. Uppfordrande och ironisk på samma gång.

I Sällsamma och egentliga berättelser från Värmland finns också ett slags lekfullhetens grymhet (eller kanske grymhetens lekfullhet) som närmar sig men aldrig kapitulerar inför desillusionen, som på alla sätt försöker undgå nihilismens lockelse. Kanske kan vi tala om ett slags ludisk-sadistisk dualitet här. Det handlar alltså om en polarisering snarare än en dialektik. En konflikt som undandrar sig syntes och förlösning. Men om här saknas förlösning skymtar emellanåt ändå en aning om något som kan läsas som försoning. Det är i så fall ett drag som förebådades redan i Odontologens förra bok, Agón (2001) men som först nu utvecklats till ett bärande tema.

Är den försoning som jag läser in i Sällsamma och egentliga berättelser uttryck för en misslyckandets estetik? Det är svårt att se hur en annan läsart vore möjlig; Odontologen är ingen obskurantist men inte heller hänfaller han till någon ljusmystik. Han strävar inte mot vare sig sol eller måne utan vilar i ett slags resignation som är helt fri från sentimentalitet.

Via negativa är en återvändsgränd i Niftor Odontologens värld. Återstår intellekt och sexualitet och vad som uppstår i spänningsfältet mellan dessa poler. Det är endast genom den tanke som uppstår i maskinen som kroppen finner sin egen identitet. Något annat finns inte, kan inte ens föreställas. Och kroppen/maskinen själv, blir till i det område där språket erotiserats till den punkt där en kreativ och orgasmisk kortslutning eller implosion kan äga rum.

Den ständigt närvarande sexualiteten, användandet av fetischismens mondäna parafernalia och den hårda, obönhörliga rytmen som ofta ger associationer till industrimusik, gör det kanske allt för lätt att läsa den här boken som ett exempel på postmodern dekadens. Jag tror det vore ett misstag: Niftor talar från en annan plats, en annan tid, dimensioner som ännu bara existerar i embryonal skepnad.

Det är inte fråga om en predikan - men kanske kan man tala om en poetisk futurologi, bortom såväl den naiva utopismen som dystopins obrukbara klichéer.

I så måtto är Sällsamma och egentliga berättelser ett stycke ren performativitet. En bok som samtidigt är en maskin eller ett laboratorium och mellan vars pärmar en oavbruten alkemisk transformation äger rum. En lubricerad text som visar (eller producerar) det som inte låter sig sägas. En autoerotisk affirmation.

Kurt Wered