Åke Hodell, författare, ljudpoet och stridspilot

Magnus Haglund
Åke Hodell
Natur & Kultur

Konst och liv. Liv eller konst? Var börjar fabulerandet och var tar verkligheten vid? Åke Hodell förvandlade i princip hela sitt liv till ett konstverk. Trådarna löper oregerligt genom varpen som ska bilda en bild av det levda livet, och väven är allt annat än lätt att tolka. Sanningen smeker lögnen medhårs.

Vad som skett i verklighetens vardagstillvaro och det som enbart rörts upp från den mörka fantasivärldens bottenslam går inte alltid att skilja åt. De fick fritt flyta samman. De skulle bilda en ny helhet. Allt skulle bli till konst - kosta vad det kosta ville.

Åke Hodell (1919 - 2000) var en i många avseende främmande fågel i det svenska kulturlivet även om han ofta - märkligt nog - blev behandlad som en trivsam tamgås. Tidigt började han medvetet att arbeta på sitt livsverk. När han 1949 flyttade till Bollhusgränd i Gamla Stan med sin andra hustru, den sjutton år äldre Dagny Katarina Karlsson, började han samla material i sitt Hodellarkiv. I någon mening bildar detta maniskt skötta arkiv med alla sina tidningsklipp och kommentarer, brev och hastigt nedkastade anteckningar själva konstverket "Åke Hodell". Idag finns det på Kungliga Biblioteket.

Magnus Haglund har skrivit en bok om Åke Hodell, utgiven i Natur & Kulturs serie "Litterära profiler". Det är ett bitvis ambitiöst försök att fånga det ogripbara, att formulera en beskrivande biografi över en medvetet gäckande och undflyende konstnär som systematiskt ville underminera uttrycksformerna och ge dem ett nytt, ett mer direkt och attackerande innehåll.

Hela Hodells verksamhet präglades av lika delar djupt känd desperation som svart humor. Han sökte ständigt nya former och oprövade vägar för att uttrycka en återkommande kritik av hierarkierna, av det stelnade och förtryckande, en kritik mot det samhälle han betraktade som alltmer lydigt, bestående av en nästan hjärntvättad befolkning.

Förintelsens ohyggligheter fanns alltid närvarande, stanken av brända lik låg kvar över det Europa som var Åke Hodells liksom hotet från de enorma stående arméerna och ett väntande atomvapenkrig, som skulle bli den sista stora smällen. Den snälle och vänlige Åke Hodell som en gång utbildades till stridspilot blev i stället en stridslysten pacifist.

Han fick en drömstart som författare. År 1953, när Hodell hunnit bli trettiofyra år, utkom "Flyende Pilot" med förord av Gunnar Ekelöf som skrivit det på uppmaning av Hjalmar Gullberg som då var lektör åt Norstedts förlag. Stig Dagerman skrev en översvallande recension. "I spetsen för dödskommissionen", lyder Dagermans sammanfattning i tidskriften Idun, "likbesiktigar han Gud på toppen av en atomsvamp. Han ser jorden ligga som en mina under sig och han hör en röst säga: För gammal för Hamlet, för ung som Faust." I Dagens Nyheter välkomnades debutanten av Lars Forssell.

I det mesta Åke Hodell skapade återfinns ett antal konstanta inslag, händelser som alla har med hans eget liv att göra. Den 17 juli 1941 störtade han med ett plan i Stehag - Vilhelm Ekelunds födelseort. Nästan två långa år tvingades han tillbringa som konvalescent på Lunds lasarett. Och där finns också den stränge och auktoritäre fadern, tjänstemannen vid Stockholms gas- och elektricitetsverk och misslyckad teaterdirektören Björn Hodell, i sonens ögon en elak och inskränkt borgarbracka mot vilken Åke Hodell ställde modern som motbild. Elsa Margareta kom från enkla förhållanden. Arbetarklassens uppfattningar kolliderade tidigt med borgerlighetens värderingar.

Och sedan resan till Rom våren 1953. Åke Hodell for till Italien som resesällskap åt Gunnar Ekelöf som - vad det verkar - även betalade resan: "Du får ett stipendium av mig!" sade Ekelöf när Hodell förklarade att han inte hade råd att ge sig iväg utomlands. Hodell gav sig av försedd med pedantiska och utförliga instruktioner han fått av Ingrid Ekelöf hur han skulle hantera den vittre skaldens alkoholintag för att de rutinmässiga krascherna inte skulle bli veritabla katastrofer. Ekelöf tvingade ändå avbryta Italienresan i förtid. Gunnar Ekelöf transporteras hem och råkade av misstag få med sig Hodells långkalsonger.

Åke Hodell bedrev under huvuddelen av sitt verksamma liv ett sorts gerillakrig mot modernismen. Men varken han eller den lilla gruppen kring honom kom någonsin utanför modernismens gränser. Detta gerillakrig var - det säger sig själv - dömt att misslyckas som konstnärligt uppror. Visst går det, som Magnus Haglund försöker ett par gånger, att se det som en förpostfäktning till den konservativa postmodernismen. Mot den tolkningen hade Hodell protesterat. Han förblev en - politisk och konstnärlig - anarkist. Och anarkismen är oförenlig med varje form av reaktionens postmodernistiska uppgivenhet.

Idag framstår den konkretistiska rörelsen som en återvändsgränd. Det finns ett pubertalt drag över många av deras verk. Samtidigt är det ytterst tydligt hur denna riktning med sin collageteknik - alla dessa ljudlekar där tåg som bromsar och hammarslag från byggnadsarbetsplatser bandades och redigerades, alla dessa sönderklippta ord och bilder som fogas samman till nya helheter - var en liten grupps, en klicks, sätt att äntra scenen, att erövra offentlighetens uppmärksamhet. Företaget lyckades.

Viktigare är att de verkade i en tid som idag framstår som präglad av ett  värdevakuum, som skapade ett desperat sökande efter innehåll och riktning. Femtiotalet passerade och när sextiotalet inleddes sökte många efter ett sätt att hantera modernitetens förändringar. Så, på ett sätt, är dessa formexperiment ett förstadium till den politiska medvetenheten vilken parallellt växte fram genom att informationen och nyheterna från de förtryckta länderna i Tredje världen bröt igenom nyhetsvallen.

Det är en underhållande och engagerad biografi som Magnus Haglund skrivit. Dess största brist är att författaren aldrig tar sig loss, han fastnar i Åke Hodells skickligt iscensatta självmytologisering. Enkla frågor, rent av grundläggande för en biograf, besvaras aldrig: Varför störtade Hodell under övningsflygningen? Vad står det i militärens rapporter? Vad står det i Hodells sjukjournaler?

Åke Hodell ler i sin himmel. Konstverket han skapade lever vidare. Myten flyger igen.

Crister Enander

Åke Hodell och hans kopia

Åke Hodell var som bekant en litteraturens makabra vittnen och om sin egen avigsida med den. Ifall han var så himla bra kan man fråga sig, och de citat som Haglund kommer med är inte speciellt medryckande i sig, men Hodell var synnerligen aktiv och produktiv i något som kunde sägas vara småskrifter, och medverkade lite varstans av tillställningar och evenemang, drog runt. Någon riktig romanbyggare ville han dock inte vara alltför, ej heller inom det experimentella. Idag lever Hodell kvar dels som litteraturhistoria, dels anses han lite som obligatorisk läsning för de som är intresserade av experimentell litteratur från det gamla goda 1960-svaret.
Och så lever han i Magnus Haglunds aktuella bibliografi. Haglund samlar upp material och berör Hodell från ett tämligen brett fält. Som människan Hodell, i sitt inre, hur han riktigt kände sig av sitt allra heligaste i känslor, eller som människa till människa, eller hur han låg på sina dödsbäddar får vi inte så mycket av, aldrig att läsa in smärta eller passion, eller den verkliga drömmen eller förhoppningen, snarare närmar sig Haglund honom via litteratur och angränsande ämnen och var han rört sig och med vilka personer han verkat med och slagit sig i slang medelst. Det är via den tolkningen som bilden frammanas nära uteslutande, men slutsatser är det ändå rätt sparsmakat med, istället i stället mer av redogörelse som. Bibliografien är direkt strikt, fy fy för det, inte heller av en bibliografi som rör läsaren värst alls, icke mig. Haglund kan onekligen sin Hodell på sina tangentbordsfingrar knappt knäppt, tagit del av allt material som öppet finns om Hodell, även om han t.ex. besökt hans sista hustra. Bilden blir nog i allt väldigt officiell, eller snarast mest av en bibliografi lite som en högst populariserad litteraturstudie - blodet och svärtan, var finns den? Haglund har kanské i allt varit lite för mycket journalist i sitt författarskap, och mycket hade varit att önska i språklig bearbetning, i mer påfylld formulering fått vara enligt mitt förmenande, vad jag hade önskat. Dock intressant att se hur aktiv Hodell verkligen var egentligen, och liknade på något sätt ganska galet mycket dagens författare som ofta är så mycket mer än den klassiska författarförebilden härskande långt ännu för Hodells livskamrater vanligt...  numera nära nödvändigt istället. Eller så frammanas Hodells aktiviteter så fort, så tätt i sin klappjakt på något i bibliografin, att han onekligen framstår som oerhört aktiv fastän han möjligen bedrev sig allt som ändå i ett lugnt makligt struntgubbetempo i mångt och mycket av sitt? Jag vet inte, bibliografin svarar mindre än den säger (mig). Värre än så, man blir inte direkt nyfiken på Åke Hodell tackvare boken, snarare kan ens sådan släckas t.&.med. Vad som &:så vill slå en slutligen ännu, att en författare lever kvar med sina verk, knappt alls på grund av sina tidigare aktiviteter bland andra i kulturlivet, icke heller som privat snubbe eller av trevlig människa som Hodell säkert var.
Men Åhke Åhodell fick sina nog så goda höga galna vanvettiga men framför allt lite lustiga idéer för skönlitterärt alternativ, och ibland i politisk agenda (och kanske han var mycket upprörd), fastän mest som av putslustiga exempel eller som en sin egen mani, inte som litterärvolt. Jag tror Hodell inte direkt gjorde något bestående, eller bröt några murar i vår litteratursyn. En bibliografi är han förstås alltid värd otvivelaktigt.

Stefan Hammarén