Ungdomens och småsamhällets skildrare

Patric Eghammer
Lennon i Holjekroken
Recito

På en ort vid namn Olofström, i ett lugnt och stillsamt villakvarter kallat Holjekroken - just där Holjeån en gång gjorde en krok - bor den tolvårige Ludvig Lennon Niklasson som har gjort sig till såväl berättare som huvudperson i sin historia om hur bandet Blusters bildas och växer sig starka på den lokala arenan.

Det är någonstans i decennieskiftet sjuttio-åttiotalet, Ebba Grön och Gyllene Tider slåss om sändningstiden i etermedia, nya begrepp som hämtmat har gjort sitt inträde och pizza har börjat konkurrera med nyttig svensk husmanskost. Det är en motsättningarnas tid i det svenska samhället där det är osäkert åt vilket håll det egentligen barkar.

Samtidigt erfar Ludvig, även kallad Lennon, personligen en motsättningarnas och vägskälens tid. Han håller på att gå från barn till tonåring och drömmar som sträcker sig bortom villakvarteret och det begränsade killgänget väcks till liv. Kännedomen om Beatles väcker drömmen om att själv skaffa ett världskänt band, liksom nyfikenheten på flickorna och önskan om att få en egen tjej kittlar Lennons sinnen.

Lennon är den helt vanlige, näst intill mesige, killen som önskar bli känd, men hur långt vågar han gå i sin identitet som bandmedlem? Hur "punkig" och rebellisk vågar han vara utan att samtidigt hamna i konflikt med sina föräldrar? Romanens perspektiv känns fräscht då det inte faller i gropen av att klichéartat låta en alldaglig pojke skapa rockband för att därefter bli den mest populäre på skolan. I stället är Lennon just så "fel" och mänsklig som barn som håller på att gå in i tonåren just är. Han brottas med den trovärdiga problematiken som å ena sidan säger "uppror" å andra sidan "lojalitet". Därför är han så mänsklig och realistisk. Därför väcks sympatier från läsarens sida.

 I Lennon i Holjekroken vägs de två brytningarnas tid habilt mot varandra av den debuterande Patric Eghammer. Författaren förmår fånga tidens ambivalenta stämning och låta den belysa barnets sökande och upptäckter, men också inre ambivalens, vilsenhet och ännu ej etablerade identitet. Okritiskt låter pojkarna därför Ebba Gröns "Beväpna er" varvas med eget skrivna texter som "Jag är en liten fisk, som simmar omkring och har det skönt" utan att det för dem föranleder några problem.

   De paradoxala sammansättningarna och för en vuxen uppfattade som direkta krockar driver fram det komiska i det som samtidigt är en högst allvarlig och seriös berättelse. Enligt dramaturgins knep att låta den vuxne läsaren veta mer än den som upplever och berättar om händelserna, förmår Eghammer engagera läsaren på ett sådant sätt att denne går in i den både underbara och skrämmande världen frammanad genom Lennon i Holjekroken i form av ett slags déjà vu. För den som frågar sig vad det är att vara vuxen, kommer svaret kanske att vara man hunnit göra Lennons alla erfarenheter. Ty det är på direkt mänskliga känslor och livserfarenheter som Eghammer bygger sin berättelse. Alla har vi varit där. Alla vet vi till exempel vad det innebär att sträva efter första tjejen eller killen eller funderingarna kring vad som händer med kroppens utveckling. Med en naturlighet berättar Eghammer en berättelse som på något sätt är könlös, lika giltig för killar som för tjejer.

Också Lennon, som genom att återberätta, ser tillbaka på det gångna året med en viss grad av ökad erfarenhet och insikt i livet, analyserar på sitt ungdomliga sätt sin situation och berättelsen skulle kanske därmed också vara av intresse för läsare i Lennons ålder, även om den tidstypiska orden och trenderna kanske inte finns i någon kontext för dagens unga. Detta är en berättelse som har förmåga att fånga såväl yngre som äldre läsare.

Dock verkar det bitvis som om en implicit berättare döljer sig bakom den explicite återberättande Lennon. Bakom karaktärens erfarenheter och insikter är det som om en äldre och vuxen Lennon i det tysta gör sig hörd: "Jag minns tydligt en vårkväll när jag och Erik stod uppe vid Astas med våra cyklar." Dels Lennons förmåga att plötsligt berätta med en annan stilnivå, dels att på ett högre plan använda sig av både ett vuxen- och ett barnperspektiv för att locka fram kontrasten mellan den vuxnes och ett barns erfarenheter bryter tron på att det skulle vara den öppet återberättande Lennon som faktiskt berättar. Medvetet eller omedvetet sker stilblandningen från författarens sida och får perspektivkonsekvenser för berättelsen. Detta bidrar kanske till vuxenläsarens eventuella ifrågasättande av Lennons motiv att berätta en så lång berättelse. Skriver han ner den likt ett slags Ludvig Lennon Niklassons memoarer? För vem återberättar han? Varför berättar han? Detta kan skapa en misstänksamhet hos den tråkigt rationelle vuxenläsaren - vilket dock inte skulle ske hos barn- eller ungdomsläsaren.

Frågetecknen i berättarperspektivet påverkar dock inte den annars goda förmåga som Eghammer har att skriva dialog, framkalla tydliga karaktärer och miljöer. Med denna naturliga förmåga i kroppen är det därför synd att han vid några få tillfällen låter krångla till sina detaljbeskrivningar, vilka då och då framträder som inlärda litterära gestaltningskonstruktioner snarare än integrerade omskrivningen på ett naturligt sätt tillhörande sammanhanget. Författarens rädsla för att lita på sin naturliga förmåga till gestaltning lyser då igenom. Kanske kan det också vara ett sökande efter "barnets språk" som i vissa fall skapar dessa tillkrånglade konstruktioner.

Andra gånger lyckas Eghammer dock just så bra som han borde med den egentliga förmåga att berätta som han besitter och som inte kräver krångliga omskrivningar: "Jag minns att det var så där varmt som det är när det är riktigt varmt på sommaren, att man bränner sig på gatan om man tar på den."

Dylika smärre och mindre berättarmässiga problem torde dock endast vara en utmaning för en debuterande författare med så mycket potential i sitt skrivande som Eghammer. Det är inte utan att man som läsare i denna småortens skildring drar paralleller till storstadsskildringen Underdog. På så sätt har också de små samhällena tack vare Eghammer fått sin berättare.

Anna Nyman