Författare: Lloyd Alexander
Titel: Reptricket
Bokförlag: Sjöstrands förlag AB

Illusionist blir alkemist i gammeldags melodram

Amerikanen, Lloyd Chudley Alexander är en av dagens verkliga nestorer i den moderna ungdomsfantasyn. 80-år i år och still going strong, som det verkar. Hans framgångar tog rejäl fart efter de numera klassiska böckerna i Krönikorna om landet Prydain som kom ut 1964-68. Trots en ganska stor utgivning sedan dess har framgångarna trots det främst legat i dessa tidiga böcker från det avlägsna och mytiska Wales.

I sin senaste bok väljer Lloyd Alexander att förlägga handlingen till den italienska landsbygden, till Campania, gissningsvis någon gång i mitten av 1800-talet.   Huvudpersonen är flickan Lidi, som vuxit upp med sin pappa som var kringresande illusionist och med dennes tältmästare och assistent, Jeriko. Lidis pappa har nyss dött och hon har bestämt sig för att följa pappas fotspår och bli en ännu bättre illusionist än han var. Hennes hetaste dröm är att lära sig det svåraste av alla illusionstricken, reptricket. Detta legendariska  trick som endast få personer har bevittnat och ännu färre klarat av att utföra. Det var pappans dröm i hela livet, och nu är det även hennes.

Lidis "quest" blir sålunda att söka upp "den fantastiske Ferramondo", trollkarlen som sägs vara den ende som bemästrar detta trick. Till Lidi och Jeriko, ansluter sig även den spåkunnige, Daniella, en 7-årig flicka som varit förslavad hos den elake och grymme värdshusvärden, Zaccovelli, och Julian, en ung man på flykt undan (o)rättvisan.

Det visar sig vara mycket svårt för Lidi och hennes följeslagare att få tag på den ständigt gäckande illusionisten, Ferramondo. Vart de än går har visserligen folk hört talas om honom och berättar fantastiska historier om honom, men ingen vet riktigt var han håller hus. Jakten på reptricket blir lika mycket en jakt på Ferramondo.

Reptricket är inte en av Lloyd Alexanders främsta böcker. Den saknar riktig nerv och det tempo som behövs för att fånga läsarens intresse på allvar. Den påminner i sin struktur om gamla Molièrepjäser med sin linjära realtidshandling utan bihandlingar och där samtliga personer (goda som onda) som någon gång haft en roll i handlingen, överraskande dyker upp igen på slutet för att göra upp och där de goda med ett mirakulöst "deus ex machina", räddar dagen. Detta mixat med en melodramatisk "sotarpojken-moral" gör att den känns ganska gammeldags och lättviktig.

Men den har dock även sina kvalitéer. Reptricket påminner i sina bästa delar om Coelhos, Alkemisten, där Ferramondo i denna berättelse får spela rollen av den alkemist som Lidi söker för att få svar på sin stora livsfråga, den skatt som hon allra hetast eftertraktar. Och precis som i Alkemisten så blir svaret oväntat och överraskande och inte riktigt så som huvudpersonen hade tänkt sig.

En i övrigt god översättning tyngs dels av en del ganska komiska anakronismer som "Förstamajare", "Daniella som sett sin hjälte numro ett försvinna..." och "Med tanke på vårt lilla polisbråk nu på förmiddagen..." såväl som av ett väl ålderdomligt ungdomsspråk: "Jag får tillgripa ett par kraftiga effekter"(Lidi) och "Hon bara hasplade fram en massa struntprat"(Lidi). Men det är kanske inte så konstigt om man inte riktigt får till ungdomsspråket när man själv gått och har passerat de åttio.

Steven Ekholm