Anna Mattsson Foto: Leif Gustafsson

Att tala om svåra ting utan att det blir för mörkt

Året är 1986 och Olof Palme har just blivit skjuten och huvudpersonen Alexandra mumlar för sig själv att hon aldrig skulle diska åt killar: - hon är ju feminist!

I Anna Mattssons tredje bok om Alexandra har huvudpersonen just varit med om att styvpappan Ivan blivit dömd för de sexuella övergrepp han under åtta års tid utsatt Alexandra för. Förövaren är borta, nu skall ett nytt liv börja, tänker Alexandra men får uppleva att det inte är så lätt som hon, eller hennes omgivning, kanske trodde. Hur skall man kunna leva, när livet tagits ifrån en, filosoferar den sjuttonåriga flickan som inte haft en vän sedan hon var tolv år.

Det är en allvarlig bok som Anna Mattson har skrivit. Den pendlar mellan hopp och förtvivlan. Och Mattsson skildrar med psykologisk trovärdighet både Alexandra, mamman, kärleken Linneas och kuratorns Solveigs handlingar och personligheter. Mamman, som stirrar bittert på Alexandra, medan hon högt säger att dottern gjorde helt rätt och att Ivan aldrig skall komma tillbaka, tar ändå emot hans telefonsamtal och säger aldrig det Alexandra helst av allt önskar höra, nämligen att han skall försvinna ur deras liv. Linnea, som tagit hand om Alexandra under den höst då allting uppdagades och som är den enda Alexandra kan tala med, men som till slut måste skjuta henne ifrån sig, ta avstånd, när Alexandra inte kan sluta att utbrista i kärleksförklaringar till henne. Och kuratorn Solveig, som alltid lyssnar tålmodigt, som låter Alexandra prata till punkt eller bara sitta tyst och aldrig fördömer, men som inte kan hjälpa Alexandra på djupet eftersom hon inte är någon riktig läkare.

Som läsare tror vi gärna på handlingarna, känslorna och önskningarna. Just så skulle vi också kunna reagera på en utsatt sjuttonårings vilja att närma sig andra, men samtidigt stå stark och självständig i världen. Ändå blir det ibland ett glapp mellan personskildringarna och det som skall föreställa det "riktiga livet". Ibland handlar nästan personerna för psykologiskt riktigt, för uttänkt smart och förnuftigt eller till och med för uttänkt oförnuftigt. Som läsare längtar man ibland efter att någon skall göra något dumt, något som framstår som psykologiskt otrovärdigt så som faktiskt sker rätt ofta i livet.

Fast när det händer är man ändå tacksam över att det sker så sällan. Som när Alexandra bekänner sin kärlek för Linnea och Linnea chockad svarar: "att en flicka inte kan gå och älska en annan flicka" och lite senare hävdar att det inte är normalt: "det är en mentalsjukdom". Inte ens min gamla mormor skulle väl ha uttryckt sig så, ens för de tjugo år sedan som har gått sedan statsministern blev mördad. För att inte tala om Alexandra som inte bara tror att samkönad kärlek är fult utan som inte ens har trott att det existerar. Visserligen har det hänt mycket under de senaste åren vad gäller synen på homosexualitet men inte skulle väl någon uttrycka sig så gammalmodigt som Linnea i boken? Om inte annat skulle nog en så vänlig själ som Linnea ha hållit det för sig själv. Ett annat exempel är när klasskompisen Katrin som är det närmaste Alexandra har kommit en vän, undrar varför Alexandra styr ut sig svart, "som på en begravning". Detta utspelar sig ju tio år efter att punken slog igenom och jag tvivlar på att gymnasieungdomar i slutet av 1980-talet associerade svarta kläder med begravningar.

Detta är dock bagateller i en i övrigt välskriven roman. Till viss del bidrar det poetiska, flytande, och många gånger vackra och subtila språket till känslan av en flyende, obestämd tid, som många gånger känns skönt att flyta med i, men som andra gånger skapar en längtan efter att språket ska landa. Bli tydligare. Få mer studs i. Å andra sidan gör det luftiga och lätta språket det kanske möjligt att tala om svåra ting utan att det blir för mörkt. Och det finns meningar biter sig fast. Som när Alexandra i ett bittert konstaterande av sitt liv säger: "Jag är en asfalterad åker, en skog huggen till döds".

Att återskapa ett förlorat liv, visar sig dock inte vara lätt och Alexandra blir gång på gång besviken på människorna hon möter för att de inte förstår henne. Som läsare önskar man att hon skulle få möta färre motgångar. Men Alexandra reser sig gång på gång ur sin förtvivlan och får nytt hopp om ett nytt liv. Anna Mattsson gör därmed ett viktigt jobb när hon sätter ord på så svåra saker och man önskar att alla dem som själva har gjort Alexandras erfarenheter får boken i sina händer. För den inger hopp.

Helena Hill